Man kan välja olika sätt att ladda upp inför 11 mils löpning. Jag valde att utnyttja en av mina 40-års presenter och köra folkrace. Det var grymt kul, körde bara av en gång.

Var hemma straxt efter halv fyra från folkracet och satte i mig en tidig middag. Efter det var det dags att plocka ihop utrustningen. Jag valde att springa med min Nathan ryggsäck med en 2-liters vattenblåsa. På fötterna hade jag mina Mirage 2.

Vi hämtade upp Christer och begav oss till Torstuna för att lägga ut en av våra dropbags och där upptäckte vi en lite miss i kommunikationen för ingen av oss hade tagit med sig något vatten. Det blev en vända ner till Enköping för att fixa vatten. Efter ett kort stopp vid Tenasjön för att släppa en dropbag till så kom vi till vår startpunkt vid Siggeforasjön.

När vi startade hade vi lite svårt att hitta leden men efter en kilometers letande var vi rätt. När vi hade sprungit ett tag kom vi till en delning där leden antingen fortsatte runt sjön eller ner mot Enköping. Det var lite otydligt vilken väg som var rätt men vi lyckades välja rätt väg. löpningen flöt på bra på stigarna men det som drog ner på tempot var alla kalhyggen vi passerade.

Efter 17 km kom vi fram till Tenasjön och vår första dropbag. Vi stannade några minuter och drack blåbärssoppa och cola. Efter att vi hade fyllt på vatten i ryggsäckarna fortsatte vi. När vi kom fram till vindskyddet vid södra änden av sjön mötte vi ett gäng campare. Det visade sig vara kompisar till Christer så vi stannade ett par minuter och snackade lite. Efter det sprang vi några kilometer på grusväg innan det var dags att börja leta efter ledmarkeringar på kalhyggen igen.

När vi kom fram till Skattmansö stannade vi för att ringa hem till våra familjer och säga god natt. Klockan var halv elva och det hade börjat att mörkna. Vi drog på pannlamporna och försökte ta oss fram genom dalen. Det var väldigt igenvuxet och svårt att hitta. Efter ett tag kom vi fram till en hage full med kor. Väldigt nyfikna men också rädda kor. När vi gick genom hagen flyttade sig korna först åt sidan men helt plötsligt skenade alla korna rakt emot oss. Jag hann ställa mig bakom ett träd när dom sprang förbi. I mörkret var farten mycket lägre det var svårt att hitta på en del ställen. Som tur är har jag sprungit den här sträckan flera gånger och känner igen mig på de flesta ställena. Det som var svårast var att ta sig över alla kalhyggen.

Vid Torstuna hade vi vår andra dropbag. Vi slog och ner på vägen och drack blåbärssoppa och cola. Från Torstuna ner till Enköping är det ganska lätt löpning på mestadels grusvägar och en del asfalt. Vi var framme i Enköping vid kl 3 och gick in på MC Donalds och åt varsin hamburgare. Efter det sprang vi hem till mig och drack kaffe och fyllde på ryggsäckarna. Jag lämnade ett meddelande till Madelene att vi var cirka 2 timmar efter vår planerade tid. Nu hade det ljusnat så vi kunde lämna pannlamporna hemma. Ner till Lillkyrka har jag sprungit många gånger men jag tyckte ändå att sista 5 km var jättelånga. Nu hade solen gått upp och det började bli varmt. Vi hade en dropbag vid motionsspåret med vatten, cola och kex. Vi stannade ett tag och fyllde på sen var det dags för den sista etappen.

Jag har bara sprungit sista sträckan ner till Härjarö en gång och vad jag kom ihåg var den ganska lättsprungen men vi fick slita rejält. Många kalhyggen och en hel del nerfallna träd drog ner tempot rejält. När vi hade en 7 km kvar ringde jag hem för att säga till Madelene att hon kunde åka mot Härjarö. Efter det sprang vi lite fel uppe vid en bondgård tog vi höger istället för vänster. Vi fick vända efter några hundra meter då det inte fanns några markeringar. Sista biten går igenom en fantastisk fin skog nära vattnet. Det var dock svårt att njuta av det. Vi var båda rejält slitna och ville bara komma fram.

Vi hade tänkt oss att det skulle ta 12 timmar att springa hela sträckan men det tog oss nästan 16 timmar. Mycket av den tiden försvann på alla kalhyggen samt att nattlöpningen gick mycket långsammare än tänkt. Nu har det gått en dag sedan vi sprang och jag känner mig mycket mer sliten än vad jag räknat med. Skulle nog vilja testa att springa sträckan igen men kanske göra det dagtid.

Två slitna löpare framme vid Härjarö

Under förra årets Spartathlon var det 35 grader varmt och det var endast 22% av löparna som kom i mål.

Jag har aldrig varit förtjust i värme tycker att det är skönt med skugga. Har också haft problem att springa när det är för varmt. Känns som att hela kroppen ska sprängas av värmen.
Jag vet att det här är något jag måste arbeta med och träna på för att nå målet i Sparta. Jag har delat upp det i två delar den fysiska påverkan och den mentala. Att värmeanpassa kroppen nu är inget jag har nytta av i september däremot kan jag arbeta med den mentala biten redan nu. Jag har funderat mycket och läst en hel del om hur jag ska hantera detta och det jag kom fram till är det här,

Jag har bestämt mig för att acceptera värmen rent av tycka om den, det är skönt att springa när det är riktigt varmt.
Jag ska inte bry mig om att det är varmt utan bara tänka på att jag ska dricka ordentligt, fukta ner huden för avkylning och hålla mig i skuggan när jag kan.

Nu när semestern har börjat kan jag springa mina pass mitt på dagen när det är som varmast för att öva på det här. När sedan hösten kommer och det blir svalare får jag fundera på hur jag ska lösa värmeanpassningen.

Här behövde jag inte tänka på värmen