Förra helgen sprang jag för fjärde gången Olympian race 180 km mellan Nema och Olympia i Grekland. Loppet går varje OS år.

Loppet är av all inclusive karaktär. I anmälan ingår förutom loppet, all transport från Aten, hotell och mat.
En del av de sju svenskarna som deltog i loppet åkte samtidigt som mig från Arlanda. På hotell Stanley samlades de flesta internationella löparna för transport till ett hotell strax söder om Korinth. Kul att återse många som jag har träffat både på det här loppet och på Spartathlon.
Framme på hotellet hann vi med incheckning, hämta ut nummerlapp, informationsmöte och middag men en del dötid i mellan innan det var dags att gå och sova.
På fredagen fanns det en del förberedelser att göra. Vi packade våra drop bags och lämnade in dem. Jag hade 9 st med mestadels sportdryck och gel.
Loppet startar inte förrän 14:30 så vi hade en del tid att äta och vila.
Vid kl 13 så var det dags att ta bussen till start. Innan det var dags att starta var det en kort guidning av antika arenan i Nemea.

Varje gång har jag förbättrat min tid loppet, senast sprang jag på 23:28 och i och med att jag brukar förbättra mig mer dryga timmen så hade jag satt målet till dryga 22 timmar.

Som vanligt innan start är jag lite spänd och det var en härlig känsla att få börja springa. Fösta 20 km är ganska lätt löpta men jag höll ett öga på klockan för att inte springa för fort. Det var varmt och när jag kom till check Point 3 straxt innan första stigningen så började jag känna av värmen. Försökte kyla ner mig med vatten och fyllde på flaskorna.
Vid check Point 4 (33 km) kände jag mig överhettad och förstod att jag måste börja hantera värmen. Slog av lite på farten uppför, solen skulle gå ner om några timmar och det var bättre att var pigg då.

Till check Point 7 (61 km) kom jag på samma tid som gången innan. Jag åt mat och förberedde mig på den en mil långa stigningen upp till toppen.
Det gick rätt segt i början innan maten hade lagt sig till rätta i magen. Tidigare år har jag haft sällskap av någon svensk löpare på den här delen och jag märkte nu att det var svårt att själv hålla upp drivet i steget. Försökte så gott det gick men jag tappade nästan 20 min till nästa check Point.

Natten flöt på bra men jag förstod att det skulle bli svårt att springa snabbt det här året. Redan vid soluppgången började det bli varmt och vid klockan 9 var det redan jobbigt i värmen. Nu  var det ett parti där kontrollerna ligger nära varandra så det var lätt att komma åt vatten att kyla sig med. När jag passerade check Point 15 så hade jag bara ett par kilometer kvar till flodövergången. Jag längtade så efter att få sätta ner fötterna i kallt vatten. Vid övergången var det lite svårt att se var jag skulle men det löste sig. Dock höll jag på att bli påhoppad av 2 hundar som var nere vid vattnet. De började gå efter mig och när jag vände mig om så visade de tänderna och var på väg mot mig. Jag tog upp en kraftig pinne som låg på backen, höjde den och gick mot hundarna som då drog som en avlöning.

Efter nästa check Point kom ett långt parti med tuffa backar, riktigt jobbigt i värmen och jag kunde bara tänka på den glass jag skulle köpa i Check Point 17. På vägen dit blev jag stoppad av ett par funktionärer i en bil som frågade hur jag mådde, sa att jag tyckte det var varmt men att det gick bra. De såg inte lika övertygade ut. Framme vid check Pointen blev jag väl omhändertagen och jag förstod att de var lite oroliga för mig. Åt min glass och funderade på hur jag skulle klara nästa 12 km som jag vet är helt exponerade för solen. Fick då höra att det skulle finnas lådor med vatten utställda var tredje km.
Jag försökte räkna ut vilken sluttid jag kunde få och såg att jag måste springa på lite för att kunna komma in under 25 timmar.

Vid sista check pointen hämtade jag ut min flagga, hade då 50 minuter på mig att ta mig 5 km för att komma i mål under 25 timmar.
Efter 24:44:58 så klev jag mycket sliten över mållinjen.

Året hann bli en dryg vecka gammalt när det dök upp en ny tävling i mitt Facebookflöde.

Trans Sweden 2018
Loppet är drygt 500 km långt nonstop lopp mellan Stockholm och Strömstad. Starten går 5 juli och maxtiden är en vecka.
Det längsta jag har sprungit är Spartathlon 246 km och där har man cut off tiden hängande över sig hela tiden. På det här loppet måste jag planera in sömn och mat  ett helt annat sätt.

Det känns rätt långt

Nu har det gått en vecka sedan starten på Spartathlon. Loppet som följer historien om Feidippides som sprang från Aten till Sparta för att be Spartanerna om hjälp vid kriget om Marathon år 490 f. kr. Legenden säger att han startade vid soluppgång i Aten och nådde Sparta innan solnedgången följande dag.
Loppet är 246 km och har en maxtid på 36 timmar och 400 anmälda löpare.

Dagarna innan loppet

Jag reste ner tidigt på onsdag morgon med drygt hälften av de 9 svenska deltagarna. Först incheckning på Oasis som skulle vara vårt hotell i Aten. Spartatlhon skiljer sig på många sätt från andra lopp, en av sakerna är att i startavgiften så ingår hotell med helpension under hela veckan.
Efter incheckningen gav vi oss iväg till Fenix hotel för att registrera oss och hämta ut kitet med nummerlapp och chip. Här blev det som vanligt lite struligt. Jag hade glömt mitt Medical certificate på rummet men hade mailat in det tidigare. Först skulle jag få gå och hämta originalet men sen fanns jag med på en lista över inskickade intyg så då gick det bra.

Startade torsdagen med en morgonpromenad efter vattnet. Efter frukost var det dags att packa det sista i drop bagsen som skulle lämnas in innan lunch. Alltid svårt att avgöra när man behöver olika saker.
På eftermiddagen kommer det upp en lapp i receptionen att frukosten på fredagen öppnar 05:45, problemet är bara att det är samma tid som bussarna till start kommer. Lite väl ont om tid för att äta. Pratar med receptionen men de kan inte göra något för deras personal kan inte börja tidigare. Hade redan planerat en egen frukost men ville gärna ha kaffe. Nu fanns det en vattenkokare på rummet så vi löste det med Nescafe.

På kvällen kom det obligatoriska informationsmötet. Det nya som kom upp var att de skulle beivra regelbrott med rött eller gult kort ( 3 gula gav rött kort).

Efter mötet tog vi en grupp bild som skulle till en artikel på Runnersworlds webb. Efter det blev det middag på stan. På kvällen förberedde jag det sista och packade väskan som skulle till hotellet i Sparta. Tidigt i säng men svårt att somna.

Start – Korinth (0-80 km)

Klocka 06 lämnade bussarna hotellet för att ta oss till starten vi Akropolis. Vädret var det bästa tänkbara. Det skulle bli dryga 20 grader och molnigt.
Sista halvtimmen var det en nervös längtan efter att får starta.
Klockan 07 var det så dags för start. Jag och Sandra hade planerat att springa ihop fram till Korinth. Det är en härligt känsla att springa genom rusningstrafiken i Aten kl 07 en fredagsmorgon.
Efter ungefär en mil svänger vi ut på motorvägen och en väldigt lång nedförsbacke. Vi håller ett lagom tempo runt 5:45.
Vid check Point 4 ha jag min första drop bag, mer Tailwind och Vitargogel. Fyller flaskorna och sen iväg.
Vi passeras maratondistansen på 4:15 där har jag lagt ner lite att äta i drop bagen.
Det är bra flyt i löpningen och i slutet av en del uppförsbackar passar vi på att gå några steg för att varva lite olika muskler.

Jag har sagt innan att min plan är att komma till Korinth på mellan 8:15 och 8:30. Vi kommer in 8:23 vilket är väldigt bra. Här har vi bestämt att äta ordentligt innan vi ger oss av igen. Vi har också bestämt att köra på tillsammans upp till Nemea 123 km.

Korinth – Sangas (80 -162 km)

Min drop bag saknades i Korinth så jag fick äta Grekisk yoghurt istället. Magen tyckte inte riktigt om det så jag var lite svagt illamående när vi gav oss iväg. Jag kunde springa men fick dra ner lite på tempot.
När jag passerar Check Point 27 (97 km) så känns det lite speciellt. Det var här jag bröt mitt första försök.
När vi närmar oss Nemea så känner jag att Sandra är mycket starkare än mig, Jag får kämpa lite för att hänga med. Säger till henne att det är dags att dela på oss. Vi hänger ihop till Nema, där träffar vi Alexander som hjälper oss med mat och drop bags. Vi går ut från Check pointen tillsammans men efter några hundra meter så släpper jag Sandra, jag vill gå ner maten ordenligt innan jag börjar springa. Illamåendet har försvunnit. Jag passar på att ringa hem till Madelene och berätta att jag har det bra och att jag har goda chanser att nå Sparta.

Lite mat i Nemea.
Foto: Sandra

Ute på vägen kommer jag i kapp en polsk löpare som börjar prata med mig på polska, jag försöker förklara att jag inte förstår ett ord men han fortsätter bara att babbla på. Efter ett litet tag lyckas jag springa ifrån honom.

Innan Nemea hade jag plockat upp min drop bag med reflexväst och vindjacka. Jag satte på mig reflexvästen när det blev mörkt men vindjacka behövde jag inte ännu.
När jag närmade mig backarna som leder upp mot berget över Sangaspasset så funderade jag på när det skulle bli kallt. Svaret blev när jag sprang under motorvägen precis innan checkpoint 47 som kallas Mountain base. När man klev upp på stigarna som skulle ta mig upp till toppen så regnade och blåste det. Trots jackan blev jag väldigt nerkyld. Toppen på berget nådde jag på 19:57. Vilket för mig är en hyffsad 100 miles-tid.

Sangas – Sparta

Tog mig så fort jag kunde ner för berget. Det var lerigt och halt på vägen ner. När jag hade kommit ett par kilometer utanför byn efter berget så började jag känna att jag fick tillbaka värmen i kroppen.
När jag kom till Nestani träffade jag Dina i kontrollen hon är från Grekland men pratar svenska. Fick höra att Ivan hade brutit och att Sandra var minst en kvart före mig. Åt en skål med potatis och gav mig iväg. Nu kommer en relativt platt sträcka på 30 km där det går att springa på rätt bra innan man kommer till Spartavägen. Jag passerade en hel del löpare på den här sträckan.
När man kommer till check pointen vid 195 km så börjar en lång uppförsbacke. När jag kommer in i kontroller ser jag Andreas liggande på asfalten. Jag visste inte om han hade brutit eller bara sov. Kollade på hans fötter och såg inget chip så jag antog att han hade brutit, vilket skulle visa sig att jag hade fel.
På stora vägen i mot Sparta var det väldigt obehagligt att springa. Det är mycket trafik och många bilar kör väldigt fort.
Blandade jogg och gång för att ta mig fram. När det var 15 km kvar får man vika in på gamla vägen och där är trafiken mycket bättre. Här blev jag också omsprungen av Tommy som hade legat bakom mig hela loppet.
Innan sista check pointen så var jag trött och sliten. Fick min sista drop bag som innehöll min svenska flagga.
Gick sista backen in i Sparta sen började jag springa. Helt klart en av de bästa målgångarna finns i Sparta. Hela stan står upp och applåderar när man kommer in.
Satte min hand på Leonidas fot på 33:25.

Fottvätt efter målgång
Foto: Alexander

Spartan Mile

För 2 års sen var det några svenskar som diskuterade vem som vars snabbast dagen efter loppet. Först skulle man springa 1 mile men sen kortades det ner till 400 m. Så var Spartan mile född.
I år väntades det flera löpare. Loppet spring barfota i underkläderna.

Spartan mile
Foto: Alexander

Medalj och diplom
Foto: Tobias

I år igen har jag äran att få vara farthållare. Det är ett otroligt roligt uppdrag, att få hjälpa andra löpare att nå sina mål.

Från början skulle jag springa med 4:30-flaggan från startgrupp F men för några veckor sen blev jag kontaktad av en annan farthållare som ville byta från 4 timmarsgruppen. När jag kom till Stadion blev det ytterligare ett byte, det var en löpare som ville springa tillsammans med sin kompis och frågade om vi kunde byta startgrupp. Jag hamnade till sist med 4 timmars-flaggan i startgrupp D. Passade mig bra för jag skulle på studentfirande på kvällen.

Vid starten möter jag två andra farthållare som också ska springa på fyra timmar. Vi pratade ihop oss om loppet. Vi ska hålla jämn fart genom hela loppet och vi startar våra klockor vid startskottet. Sen ska vi springa in den tid det tar innan vi passerar startlinjen. Det innebar att vi skulle hålla runt 5:35 fart för att gå i mål på 4 timmar.
När starten gick fastnade jag lite bakom ett gäng löpare och de andra farthållarna hann sticka iväg. Det var ingen ide att försöka jaga ikapp från början utan jag tänkte att jag kommer ikapp under loppet.
Fram till Hamngatan var det väldigt trångt. Jag gav bort min ballong till en väldigt glad flicka på Strandvägen. Klart lättare att springa utan den.
Vid slussen var det trångt i backen upp och flera löpare hade redan börjat gå. Jag hade flera löpare som hade pratat med mig vid starten som jag nu sprang och pratade med. Tittade bakåt och kunde konstatera att det var många som hängde på mig.
Uppför Hornsgatan flöt det på bra men efter Zinken innan Västerbron så var det väldigt trångt. Tappade en del tid där. Uppför Västerbron var det ett härligt drag på publiken och musiken. Nerför bron försökte jag hålla ner farten men det gick lite för fort, runt 5:10. Sänkte sedan farten på Norr mälarstrand. Resten av varvet flöt på bra och helt plötsligt svängde vi ut vid tv-huset och startade varv 2. När vi passerade Gärdet så såg jag mina farthållarkollegor som låg cirka 100 m framför mig och 100 m. bakom fanns löparna från startgrupp E.
Passerade halv maran med 30 sekunder tillgodo. Vid 23 km kom 3:45-gänget som hade startat 12:10 springandes förbi. Det blev lite rörigt i några hundra meter, höll extra koll på klockan så att vi inte drogs med i deras tempo.

På Djurgården var det många löpare som började få det jobbigt, kände mig själv lite seg. Tog en gel och lite extra sportdryck vid Cirkus. Ute på Strandvägen kändes det lättare igen, mer publik och inte så långt kvar.
Vid 30 km så kommer det upp en löpare bredvid mig och frågar -Ursäkta men när kommer den här Västerbron? Borde vi inte ha sprungit förbi den nu.
Jag berättar att vi har redan sprungit över den och frågar om han har sprungit Stockholm Marathon tidigare. Då berättar han att det är hans första Marathon och han har hört så mycket om den här bron.
Mot slutet av loppet försöker jag peppa löparna, det är många som har det tungt efter Centralen. Förklarar att det inte är så långt kvar och när vi passerar Odenplan är det bara att ösa på. Har en del löpare som har hängt med från början och ser fortfarande väldigt pigga ut. När vi passerar Vasaparken säger jag att de måste springa ifrån mig nu och plocka ut det som går. Flera säger tack och hej då och matar på. Då känns det som att jag har gjort ett bra jobb. Sista 2 km är bara ren glädje, springer och ler hela tiden, peppar löpare och publik så mycket jag kan.

När jag kommer fram till sista 100 m så ser jag en löpare som ligger ner på banan och inte kommer upp, det är 2 löpare som hjälper honom. När jag har kommit i mål så kommer det en annan farthållare och ber mig och hjälp att få honom i mål. Vi springer ut och lyfter upp honom och stötar honom att han kommer i mål.

En riktigt härlig dag.

Fullt utrustad farthållare

I år valde jag 4:45-gruppen igen med tanke på att det är bara 2 veckor sedan Olympian Race. Jag blev placerad i startgrupp F tillsammans med Christer. Vi bytte om som vanligt i klocktornet på Stadion, kul att träffa alla sina löparkompisar. Många av farthållarna springer ultralopp så det är många man känner igen från olika lopp. En timme innan start samlades vi för en genomgång sen var det dags att gå ner och hämta ballongen och börja gå mot startfållan.

Ballongfest

När man står i startfållan får vi många frågor, den vanligaste är om det är farten 4:45/km eller om det är sluttiden som står på våra flaggor. Många är nervösa inför loppet och inte säkra på vilken farthållare de ska följa. Vi får en del löpare som ställer sig bakom oss och säger att de ska hänga på från start. En del av dessa springer med oss hela tiden.

Precis innan start

Efter start så gäller det att hitta ett flyt i löpningen så att vi får så jämna kilometertider som möjligt. Vi springer på bruttotid vilket innebär att vi startar klockan när startskottet går. Efter 2 km kommer ytliggare en farthållare i kapp oss. När vi kom ner runt Kungsträdgården så började vi hitta vårt tempo. Med tanke på det varma vädret så tog vi det lugnt vid vätskekontrollerna så att alla hann med att dricka.

När vi rundade Kaknästornet efter drygt halva loppet började jag känna mig stel och seg i benen. Det satt i runt Djurgårn men sen släppte det. När vi passerade Västerbron på andra varvet och hade mindre än en mil kvar till mål började vi mana på löparna som gick att hänga på oss. Många börjar springa igen och hänger på oss till mål. När vi närmar oss Stadion försöker vi få de som ser pigga ut att öka farten och ta ut det sista innan mållinjen. Alltid lika härlig känsla att komma in på Stadion, vi hejar på löparna så mycket att vi nästan själva glömmer att springa i mål. Missar därför tiden med 3 sekunder.

Olympian race är ett lopp som går varje OS-år. Loppet är 180 km långt med 3700 höjdmeter. Jag har sprungit loppet 2012  och 2014. Min huvudmålsättning var att springa under 22:20 och placera mig topp 10.

Vi var 8 st svenskar som träffades på hotel Stanley i Aten. Vi hämtades upp med buss för att åka till Kalamaki Beach hotell straxt söder om Korinth. På kvällen blev det middag och informationsmöte innan det var dags att förbereda drop bagsen som skulle lämnas vid frukost. Somnade tidigt och sov rätt bra.
I och med att loppet inte startar förrän kl 14:30 så har man rätt mycket tid att äta frukost, vila och sedan äta lunch innan det är dags att ta bussen till start. När vi kom fram till Antika Nema så var det en lite guidning inne på den gamla arenan.

Jag och Sandra hade pratat om att vi skulle springa tillsammans. Hon hade som mål  att komma i mål och gärna under 24 timmar. 2014 var hon tvungen att bryta efter 80 km så hon var revanschsugen.

Kl 14:30 gick starten och vi började vår färd mot Olympia. De första 3 check pointsen passerades snabbt och vi började närma oss det första riktiga stigningen. Humöret var på topp och än så länge var inte regnet något problem. När vi närmade oss CP 4 vid Skotini så skulle vi göra den andra stigningen. Förra gången vi sprang överraskades vi av en störtskur högst upp i det passet. Den här gången hade vi tur med vädret, det blåste en del men inget regn. På vägen ner händer det som inte får hända. Jag springer in i en sten som sitter fast i asfalten och ramlar rakt ner i marken. River upp båda händerna och slår upp höger knä. Kunde snart konstatera att jag inte har brutit något. Börjar gå, rädd för att stelna till och efter ett par minuter kan vi börja jogga. När vi kommer in i Cp 5 frågar jag om det finns någon sjukvård och svaret jag får är ”yes, Hansa Plast??”  Får ett gäng små plåster på händerna men är rätt säker på att de inte kommer att sitta kvar. Kommer på att jag har en rulle sporttejp i midjeväskan. Tar fram den och får hjälp av Spartathlonlegendaren Seppo Leinonen att linda in händerna. Ser ut som en boxare men plåstren sitter i alla fall kvar.
Vi börjar närma oss den stora check pointen i Levidi. Många tankar går igenom huvudet, kommer mitt knä att hålla?, ska jag stanna om det är något trasigt?, sinkar jag Sandra nu?
Bestämmer mig för att köra på så länge det går. Vi ligger tidsmässigt bra till så jag har möjlighet att sänka farten och ändå klara cut off tiderna. Jag har ju inte rest till Grekland för att vika ner mig.

Foto: Shooting Theraphy

Efter Levidi kommer loppet bästa sträcka, vi ska göra en stigning på 800 höjdmeter och det är 22 km till nästa cp. Det är mörkt och regnet hänger luften. Vi är väldigt starka på den här sträckan och passerar många löpare. Jag får mycket energi av Sandras driv i steget uppför berget. När vi når cp 8 Vytina så kommer Seppo fram till mig och berättar att Sandra leder damklassen. Trodde ett tag att han skulle säga till mig att jag skulle släppa iväg henne i och med att jag hade min skada i knät. Men vi gav oss iväg tillsammas mot CP9. När vi närmade oss byn passerade vi en löpare som ropade ”heja Sverige” vi sa hej och då visade det sig att det var Rickard Hallgren som vi passerade. Han hade en tung period och snart hade vi gått ifrån honom. Regnet öste ner och jag började bli riktigt kall. När vi kom in i cp 9 tog vi bara det vi behövde sen drog vi iväg och försökte få upp värmen. Efter ett tag slutade det regna och vi började bli varma igen. När vi närmade oss cp 10 började det blixtra i bergen runt omkring oss. Vi såg bara blixtrar men hörde ingen åska så det kunde inte vara så nära. På den långa sträckan efter cp 10 så kom det mer blixtrar och nu kunde vi också höra åskan. Ett tag när vi var uppe på 1200 meters höjd så var vi inne i de låga molnen och då var det lite läskigt. Vi längtade efter det första ljuset och det kändes som att det aldrig skulle bli dag igen.
När vi närmade oss cp 11 kom vi ikapp en löpare. Jag var på jakt och vi närmade oss sakta men säkert. Då kommer vi på att vi ska stretcha benen lite och sätta oss på huk. Det var inte helt lätt att komma ner och när jag ställde mig upp snurrade det i huvudet. När vi kom in i cp 11 så passerade vi 2 löpare och nu började jag tro att jag var topp 10 på herrsidan. Till cp 12 är det bara 3,2 km så när vi kom in där tittade jag på listan och såg att vi var 8 och 9 av de löpare som hade passerat där.

Nu hade vi mindre än 55 km kvar till mål. Det är dock en del tuffa passager kvar. När vi kommer igenom Kastraki så ser vi inte kontrollen riktigt så vi väljer att springa vidare utan att stanna. Vi kommer ner till floden, tar ett par sopsäckar på fötterna och vaddar över. Ena säcken börjar läcka men det spelar inte så stor roll. Börjar bli rejält trött och känner mig låg på energi får kämpa mig in till cp 16. Jag vet att sträckan mellan cp 16 och 17 är riktigt tuff med många små stigningar. Här tappade jag mycket tid 2014. Vi kör på och lyckas hålla upp ett rätt bra tempo. När vi passerar cp 17 så är det mindre än 20 km kvar till mål. Då öppnar sig himlen totalt och det bara öser ner. Vi kämpar vidare och försöker springa så gott det går för att hålla värmen. Ett tag så flyter vägen som en flod mot oss. När det har slutat regna kommer nästa problem. Det byggs upp tjocka lager av lera under skorna  så pass mycket att det blir svårt att springa. När vi når det nedlagda motorvägsbygget känns det bra för då är det bara asfalt kvar in till mål. Nu märker vi  att vi kommer att klara oss under 24 timmar och vi blir lite bekväma, farten är inte så hög, jag har ont i knät och vill gå en del. Här är det bra att jag har Sandra vid min sida, det är så mycket lättare att hålla upp farten när vi är två.
När vi kommer in på de sista 5 kilometrarna mot Olympia är det markeringar i vägen för varje kilometer in mot mål. När det är 2 km kvar väljer vi att gå för att springa sista km in mot mål. När vi kommer mot mål får Sandra springa först för hon vinner damklassen och ska springa genom ett band vid mål. Väl i mål skrattar vi och gråter om vartannat. Jag är så lycklig att vara i mål. Trodde inte det med mitt uppslagna knä. Tiden blev 23:28:03 och jag blev 6:a i herrklassen.

Stort tack till mitt resesällskap som gjorde den här resan till ett fint minne.

Målgång