Ja, jisses, det har tagit några dagar att vakna till efter loppet och nu ska jag försöka sammanfatta min upplevelse.

Målsättningen var hög, jag ville klara A-kvalgränsen för Spartathlon nästa år. Tiden på 100 mile har skärpts till 16:48. Jag visste att det är på gränsen till att jag skulle klara av det. Gjorde upp en plan för jämn fart och en sluttid på 16:40. Tiden per varv var beräknad till 1:40.

För att lyckas hade jag tagit hjälp av Madelene som skulle sköta supporten på dagen, Christer som skulle supporta kväll/natt och vara pacer sista 2 varven. Kristian som skulle vara pacer varv 7-8.

Innan start var jag väldigt nervös och spänd. Vi kom till Västerås en dryg timme innan start. Pratade med andra löpare och fixade ordning lådan med energi och gav Madelene sista instruktionerna.  Tanken var att hålla stoppen i varvningen så korta som möjligt. Jag hade 2 likadana vätskebälten med mig så att jag snabbt kunde byta till ett nytt bälte med sportdryck och gel.

Vid starten placerade jag mig långt fram så att jag inte skulle riskera att det blev trångt på stigarna i början. Starten gick och det var en grupp på runt 8 löpare som drog iväg i ett väldigt tempo. Jag hängde på till en början men kände att det gick alldeles för fort. Försökte hålla ner tempot så gott det gick. Grundplanen var att låta ta den tid det tar att ta sig genom stigarna första 4 kilometrarna och sen när det var mer lättlöpt köra i runt 5:45-tempo. När jag passerade andra vätskekontrollen ute på banan såg jag att jag skulle vara en 10 minuter för snabb på det första varvet. Hoppades på att Madelene hade hunnit förbereda nästa bälte. Det gick bra och jag gav mig ut på nästa varv.

Första 4 varven flöt på bra, jag låg cirka 20 minuter före schemat. Lite tråkigt i mellanåt då jag sprang mycket själv. Började räkna ner mot varv 7 då jag skulle få sällskap. På varv 4 kände jag mig lite seg men såg fram mot maten jag skulle få i varvningen. När jag kommer ut en bit på varv 5 så känner jag att jag börjar bli illamående. Ringer till Christer som nu  har tagit över och säger till att jag inte vill ha mer sportdryck utan Ginger Ale och vatten istället. När jag kommer in i kontrollen får jag också en saltgrogg då jag har tagit för lite salt under dagen. Känns klart bättre när jag ger mig ut på nästa varv.

Varv 7 blir det lättare då kliver Kristian på som pacer och jag tycker att magen känns stabilare. Han lägger sig framför mig och håller upp tempot. Jag är inte så snabb genom skogen men sen när vi kommer ut på grusvägen så dras farten upp. Det är precis så att jag kan hänga på. Perfekt precis så jag vill ha det. På varv 8 blir jag tröttare, är framförallt väldigt trött i huvudet, det märks att det har gått åt mycket mental energi till att hålla fokus under loppet. Vi kämpar på men jag känner att jag tappar mot min sluttid.

När jag kommer in till varningen så är jag rätt slut och behöver fylla på mer lite mer energi innan jag ger mig ut. Christer är laddad och vill inte ge mig någon möjlighet att snika åt mig någon vila. Helt rätt vi är där för att springa. Han babblar på och jag svarvar enstavigt och otydligt. Är riktigt nere på botten och kämpar. När vi passerar första vätskekotrollen kännes det lättare ett tag men när jag kommer fram till backarna efter andra vätskekontrollen så segar jag ihop igen. Sista varvet är jag helt väck bara kämpar för att hålla mig springande. Stundtals går det riktigt bra men dalarna är djupa och backarna branta. Vid sista vätskekontrollen känner jag hur det svartnar till för ögonen men hinner komma igång innan jag svimmar. Säger till Christer att när vi kommer i mål finns det risk för att jag svimmar. Känner i backarna vid Rocklunda att jag inte har mycket kraft kvar. Är lite sur på mig själv att jag inte kan trycka på mer. När vi kommer ner för sista backen så släpper alla hämningar och jag pressar upp mig i 4:30-fart. Kommer in i mål och vill inte lägga mig ner på backen utan springer in i tältet och greppar en tältpinne. Står där framåt böjd till någon kommer fram med en stol till mig.

Sluttiden blev 17:15:53. Inte helt enligt plan men jag är grymt nöjd ändå. Jag gav allt, min support gav allt och det är det som räknas.

Glad efter målgång. Foto: Christer