Olympian Race 2014

Olympian Race är ett lopp  som går varje OS-år mellan Nemea och Olympia i Grekland. Loppet är 180 km långt med cirka 4500 höjdmeter. Banan består av asfalt, grusvägar och stigar. Många delar är väldigt steniga. Längs banan passerar man 20 st check points (cp) där det serveras allt från vatten och sportdryck till chips, frukt och pasta.

I år var vi 4 svenskar som skulle springa, jag, Sandra Lundqvist, Jan-Erik Ramström och Per-Ola Axelsson samt Alexander Nikolaidis som bor i Grekland.

Tidig torsdagsmorgon möttes vi på Arlanda för att ta 6:20-planet som skulle ta oss via Köpenhamn till Aten. Framme i Aten mötte Alexander oss på flygplatsen och skjutsade oss in till Hotell Stanley där vi skulle möta upp de andra löparna och åka vidare till Kalamaki. Vi hade så mycket tid att vi hann äta lunch innan det var dags att ta bussen till Kalamaki beach hotell som ligger cirka 8 mil utanför aten. Vi blev tilldelade rum, jag fick dela rum med Jan-Erik och Per-Ola. Sandra fick dela rum med Susan från Schweiz.
Efter middagen var det dags för informationsmöte om loppet. Det var inte några nyheter. Det som var mest intressant var hur vädret skulle bli då det fanns risk för regn.

Jag hade lite svårt att somna men när jag väl somnade sov jag som en stock. Vi gick upp och åt frukost och sen var det dags att lämna i våra drop bags som skulle skickas ut till check pointsen. Jag hade 5 st drop bags med olika innehåll, den viktigaste var den som innehöll mina kläder för natten som jag skulle få ut på cp 7. Efter det hade vi gott om tid att ligga i solstolarna vid poolen och slappa. Det togs en del bilder som skickades till arbetskamrater hemma i Sverige, tror att det var mycket uppskattat här hemma. Efter lunch var det dags att packa väskan och sätta sig på bussen som skulle ta oss till starten i Antika Nemea.

Innan loppet hade vi kommit överens om att hänga ihop i början. Min plan var att hålla 6:30 min/km första 20 km. Det är en ganska platt sträcka på asfalt. Det jag var mest rädd för där var att springa för fort. Efter cp 3 20,5 km kom första riktiga uppförsbacken, vi skulle ta oss 400 höjdmeter och sen ner lite till cp 4. Efter cp 4 hade vi en tuff stigning som skulle göras ganska brant uppför på stigar och grusvägar. När vi närmade oss passet vi skulle passera genom började det regna. Det var några försiktiga droppar i början för att sen övergå i ösregn. Temperaturen hade fallit rejält. När vi kom upp på asfaltsvägen som skulle ta oss genom passet och ner i dalen på andra sidan blåste det hård vind. Det var som att springa in i en vattenvägg. Alla frös och värst var det för Sandra. Som tur var hade hon en överlevnadsfilt i ryggsäcken som hon kunde dra runt sig. Väl genom passet och några höjdmeter ner slutade det regna. Det tog ett tag innan värmen började komma tillbaka. Framme vid cp 5 stannade vi för att dricka kaffe och få nya krafter. På väg mot cp 6 54 km så började det att mörkna. Jag hade en lite pannlampa med mig i midjeväskan som jag tog fram, de andra hade bättre lampor så använde mest min som varningslampa till bilarna. Det var ganska mycket trafik på vägen mot cp 7 i Levidi, det är målgång för 62 km-löparna. Framme vid cp 7 stannade vi ett tag vi skulle äta lite och jag skulle byta till mina nattkläder med reflexväst. Efter cp 7 kommer loppets längsta sträcka till nästa check point. Det är 22 km till cp 8 och det är ett berg mellan. Jag hade från början bestämt att gå i de långa uppförsbackarna. Det var en mil till toppen på backen. Vi gick ganska fort och på vägen upp gick vi om 10 löpare. Uppe på toppen hade det sagts att det skulle finnas en extra kontroll men det var det inte. Vi började springa ner mot nästa by och en bit ner passerade vi extra kontrollen. Vi stannade och tog ett glas cola och lite chips sen bar det av nedför. När vi närmade oss byn hade Sandra fått väldigt ont i sitt ben. Hon hade problem med benet innan start redan från start hade hon haft lite ont men nu hade det blivit värre. När vi kom till cp 8 var Alexander där och hejade på. Han hade sprungit 62 km-loppet. Vi pratade lite och jag passade på att dricka lite soppa. När vi hade kommit ett par kilometer valde Sandra att vända tillbaka, det fungerade inte att springa med det onda benet. Ett klokt beslut som inte är lätt att ta.

När vi kom upp till cp 9 valde Per-Ola att ta det lite lugnare. Jag och Jan-Erik gav oss iväg. I en av nedförsbackarna passerade Per-Ola oss med en rejäl fart. Väl framme vid kontrollen fyllde jag och Jan-Erik flaskorna inför den 19 km långa etappen vi hade framför oss. Här var det sista gången jag så Per-Ola i loppet. Jag sa till Jan-Erik att när det ljusnade hade jag som plan att öka farten en del. Han hade problem med sitt knä och behövde ta det lite lugnare så nu var jag själv. Efter cp 11 kommer det ett antal kortare etapper på 5-6 km och det var ganska lätt att räkna ner. Vid cp 13 hade jag en ny t-shirt och solkräm. Det började blir varmt och jag visste att när jag passerar nästa check point så är det mindre än en mara kvar. Efter cp 15 var det dags att passera floden. Förra gången jag sprang var det ganska lite vatten men jag misstänkte att det kunde vara mer nu med tanke på nattens regn. Det var ganska mycket vatten och framförallt strömt, jag hade svårt att hålla balansen men över kom jag. Det flöt på väldigt bra fram till cp 16 150 km. Nu var det en tuff stigning på ganska dålig väg och första delen av nedförsbacken var väldigt dålig med lösa stenar. Det var först när jag kom ner på asfalten som det gick  att springa igen. Kände att det tog ganska lång tid, det 15 kilometrarna mellan 145 km och 160 km tog 2:25! När det var ungefär en mil kvar planade banan ut och det var inga direkta backar, här försökte jag hålla upp farten så mycket jag kunde efter cp 19 är det 5 km kvar till mål, räknade ner och när det är en kilometer kvar ser jag målet. Springer på så gott det går och håller så när på att kliva på en huggorm som ligger på vägrenen. Tar mig i mål på 24:41 vilket är mer än 2 timmar bättre än förra gången. I mål fick jag min olivkrans och gick ner på Olympia-stadion för att fotograferas. Alexander var där och vi tog några bilder tillsammans. Efter det blev jag uppskjutsad till hotellet. Framme vid hotellet blir man behandlad som en stjärna, en piccolo som bär väskan en annan som tar vätskebältet. Jag får också en smörgås och dricka.

Jag ringer hem och berättar att jag är i mål, plockar av mig alla saker och går och duschar. När jag har tvättat mig klart och bara står och njuter så somnar jag i duschen. Vaknar till och tänker att det är nog bättre att jag går och lägger mig. Hinner precis somna till och då kommer Jan-Erik in han hade kommit i mål 35 minuter efter mig.  Vi snackar ett litet tag sen går han och duschar och jag somnar igen. Någon timme senare kommer Per-Ola, han var i mål på 26:45.

Efter några timmars vila var det dags för prisutdelning och middag. Jag mötte Sandra i hotellets reception, hon kom stödd på en stav hon, hennes ben var inte bra. Vi gick ner till området där vi skulle sitta. Som vanligt drog prisutdelningen ut på tiden så vi fick inte mat förrän straxt efter 10 på kvällen, jag var vrålhungrig och lassade tallriken full. Efter ett par tuggor märkte jag att aptiten inte var så bra men försökte få i mig så gott det gick. På söndagen var vi nere vid Olympia och gick en guidad visning av området, riktigt bra guide. Jag och Per-Ola hade en 100 m tävling som jag förlorade. Per-Ola testade också att springa barfota inne på Olympia men då kom en vakt med visselpipa och skällde på honom. Efter lunch var det dags att packa in väskorna i bussen för att åka till avslutningsmiddagen i Nemea. Vi fick en timme själva nere på stan i Nemea då vi passade på att äta en glass och dricka lite öl. På middagen var det en blandning av lokalbefolkning och löpare. Ingen i svenskgänget ville vara med på dansen så jag fick offra mig och ställa upp på lite Zorba.
Efter middagen blev det en dryg timmes bussresa tillbaka till Aten. Busschauffören körde fort och ett tag körde han ett race med en annan buss. I Aten hade jag bokat ett rum åt oss alla fyra på ett ganska enkelt hotell. Det var en rad av sängar i ett rum, lite Spartathlon-känsla. Vi var uppe ganska tidigt på måndagen och tog en taxi ut till flygplatsen. Det är en ganska speciell känsla att sitta i en sliten Skoda som kör 150 km/h genom Atens morgontrafik samtidigt som chauffören pratat i telefonen och försöker ge oss lösenordet till WiFi:t i bilen. Väl framme på Arlanda väntade familjen.

Tack Sandra, Jan-Erik, Per-Ola och Alexander för fantastiska dagar i Grekland.

Jag åkte till Grekland med målsättningen att komma topp tio och springa under 24 timmar. Jag lyckades inte riktigt med det men är väldigt nöjd ändå. Tycker att jag höll ihop löpingen på slutet av loppet på ett mycket bra sätt och jag känner mig trygg i det, det ger mig självförtroende inför Spartathlon.

 

Hela gänget. Per-Ola, Sandra, Alexander, jag och Jan-Erik. Foto: Alexander Nikolaidis.

Hela gänget.
Per-Ola, Sandra, Alexander, jag och Jan-Erik.
Foto: Alexander Nikolaidis.

 

 

En reaktion på “Olympian Race 2014

  1. Jonas B

    Mors Jonas,

    grattis till en bra tid! Kul att ni var ett svenskgäng.
    Att du pallar värmen, imponerande.

    Det verkar ha varit ett roligt och givande äventyr.

    Mvh
    Jonas

    Svara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *