Olympian Race 2016

Olympian race är ett lopp som går varje OS-år. Loppet är 180 km långt med 3700 höjdmeter. Jag har sprungit loppet 2012  och 2014. Min huvudmålsättning var att springa under 22:20 och placera mig topp 10.

Vi var 8 st svenskar som träffades på hotel Stanley i Aten. Vi hämtades upp med buss för att åka till Kalamaki Beach hotell straxt söder om Korinth. På kvällen blev det middag och informationsmöte innan det var dags att förbereda drop bagsen som skulle lämnas vid frukost. Somnade tidigt och sov rätt bra.
I och med att loppet inte startar förrän kl 14:30 så har man rätt mycket tid att äta frukost, vila och sedan äta lunch innan det är dags att ta bussen till start. När vi kom fram till Antika Nema så var det en lite guidning inne på den gamla arenan.

Jag och Sandra hade pratat om att vi skulle springa tillsammans. Hon hade som mål  att komma i mål och gärna under 24 timmar. 2014 var hon tvungen att bryta efter 80 km så hon var revanschsugen.

Kl 14:30 gick starten och vi började vår färd mot Olympia. De första 3 check pointsen passerades snabbt och vi började närma oss det första riktiga stigningen. Humöret var på topp och än så länge var inte regnet något problem. När vi närmade oss CP 4 vid Skotini så skulle vi göra den andra stigningen. Förra gången vi sprang överraskades vi av en störtskur högst upp i det passet. Den här gången hade vi tur med vädret, det blåste en del men inget regn. På vägen ner händer det som inte får hända. Jag springer in i en sten som sitter fast i asfalten och ramlar rakt ner i marken. River upp båda händerna och slår upp höger knä. Kunde snart konstatera att jag inte har brutit något. Börjar gå, rädd för att stelna till och efter ett par minuter kan vi börja jogga. När vi kommer in i Cp 5 frågar jag om det finns någon sjukvård och svaret jag får är ”yes, Hansa Plast??”  Får ett gäng små plåster på händerna men är rätt säker på att de inte kommer att sitta kvar. Kommer på att jag har en rulle sporttejp i midjeväskan. Tar fram den och får hjälp av Spartathlonlegendaren Seppo Leinonen att linda in händerna. Ser ut som en boxare men plåstren sitter i alla fall kvar.
Vi börjar närma oss den stora check pointen i Levidi. Många tankar går igenom huvudet, kommer mitt knä att hålla?, ska jag stanna om det är något trasigt?, sinkar jag Sandra nu?
Bestämmer mig för att köra på så länge det går. Vi ligger tidsmässigt bra till så jag har möjlighet att sänka farten och ändå klara cut off tiderna. Jag har ju inte rest till Grekland för att vika ner mig.

Foto: Shooting Theraphy

Foto: Shooting Theraphy

 

Efter Levidi kommer loppet bästa sträcka, vi ska göra en stigning på 800 höjdmeter och det är 22 km till nästa cp. Det är mörkt och regnet hänger luften. Vi är väldigt starka på den här sträckan och passerar många löpare. Jag får mycket energi av Sandras driv i steget uppför berget. När vi når cp 8 Vytina så kommer Seppo fram till mig och berättar att Sandra leder damklassen. Trodde ett tag att han skulle säga till mig att jag skulle släppa iväg henne i och med att jag hade min skada i knät. Men vi gav oss iväg tillsammas mot CP9. När vi närmade oss byn passerade vi en löpare som ropade ”heja Sverige” vi sa hej och då visade det sig att det var Rickard Hallgren som vi passerade. Han hade en tung period och snart hade vi gått ifrån honom. Regnet öste ner och jag började bli riktigt kall. När vi kom in i cp 9 tog vi bara det vi behövde sen drog vi iväg och försökte få upp värmen. Efter ett tag slutade det regna och vi började bli varma igen. När vi närmade oss cp 10 började det blixtra i bergen runt omkring oss. Vi såg bara blixtrar men hörde ingen åska så det kunde inte vara så nära. På den långa sträckan efter cp 10 så kom det mer blixtrar och nu kunde vi också höra åskan. Ett tag när vi var uppe på 1200 meters höjd så var vi inne i de låga molnen och då var det lite läskigt. Vi längtade efter det första ljuset och det kändes som att det aldrig skulle bli dag igen.
När vi närmade oss cp 11 kom vi ikapp en löpare. Jag var på jakt och vi närmade oss sakta men säkert. Då kommer vi på att vi ska stretcha benen lite och sätta oss på huk. Det var inte helt lätt att komma ner och när jag ställde mig upp snurrade det i huvudet. När vi kom in i cp 11 så passerade vi 2 löpare och nu började jag tro att jag var topp 10 på herrsidan. Till cp 12 är det bara 3,2 km så när vi kom in där tittade jag på listan och såg att vi var 8 och 9 av de löpare som hade passerat där.

Nu hade vi mindre än 55 km kvar till mål. Det är dock en del tuffa passager kvar. När vi kommer igenom Kastraki så ser vi inte kontrollen riktigt så vi väljer att springa vidare utan att stanna. Vi kommer ner till floden, tar ett par sopsäckar på fötterna och vaddar över. Ena säcken börjar läcka men det spelar inte så stor roll. Börjar bli rejält trött och känner mig låg på energi får kämpa mig in till cp 16. Jag vet att sträckan mellan cp 16 och 17 är riktigt tuff med många små stigningar. Här tappade jag mycket tid 2014. Vi kör på och lyckas hålla upp ett rätt bra tempo. När vi passerar cp 17 så är det mindre än 20 km kvar till mål. Då öppnar sig himlen totalt och det bara öser ner. Vi kämpar vidare och försöker springa så gott det går för att hålla värmen. Ett tag så flyter vägen som en flod mot oss. När det har slutat regna kommer nästa problem. Det byggs upp tjocka lager av lera under skorna  så pass mycket att det blir svårt att springa. När vi når det nedlagda motorvägsbygget känns det bra för då är det bara asfalt kvar in till mål. Nu märker vi  att vi kommer att klara oss under 24 timmar och vi blir lite bekväma, farten är inte så hög, jag har ont i knät och vill gå en del. Här är det bra att jag har Sandra vid min sida, det är så mycket lättare att hålla upp farten när vi är två.
När vi kommer in på de sista 5 kilometrarna mot Olympia är det markeringar i vägen för varje kilometer in mot mål. När det är 2 km kvar väljer vi att gå för att springa sista km in mot mål. När vi kommer mot mål får Sandra springa först för hon vinner damklassen och ska springa genom ett band vid mål. Väl i mål skrattar vi och gråter om vartannat. Jag är så lycklig att vara i mål. Trodde inte det med mitt uppslagna knä. Tiden blev 23:28:03 och jag blev 6:a i herrklassen.

Stort tack till mitt resesällskap som gjorde den här resan till ett fint minne.

Målgång

Målgång

 

 

Olympian Race

Snart är det dags för Olympian race 180 km. Har gjort klart sista planeringen av drop bags till några av de 20 kontrollerna. Nu är det bara lite packning kvar. Blir en tidig kväll idag med uppstigning kl 03:30 för att åka till Arlanda.
Loppet startar på fredag kl 14:30 Grekisk tid.

I år är vi 8 svenskar som står på startlinjen. Troligen finns det en enkel live-uppdatering på loppets hemsida. http://www.aethlios.gr/portal/index.php?lang=en

Det blir några härliga backar

Det blir några härliga backar

Aros Marathon

För sjunde gången ställde jag mig på startlinjen till detta fantastiska lopp. I år var det en del nyheter. Christer och Pasi har lämnat över ansvaret till Per-Göran och Ida. Vi skulle också för första gången springa från Enköping till Uppsala. Jag har ju tyckt att det har varit perfekt att springa ”hem” varje år men så blev det inte i år. Det gör inte så mycket, roligt att testa banan åt ett annat håll.

Jag mötte upp Christer bakom regementet, han hade sprungit hemifrån Hallarby och skulle landa på 70 km för dagen. Vi joggade tillsammans de sista 5 km ner till starten vid Enavallen. Väl där var det kul att återse både nya och gamla löparkompisar.

Vi startade kl 10 och sprang gemensamt de första 3 km genom Enköping. När vi närmade oss regementet blev det ”fri” fart. Jag sprang ihop med Daniel Becker som hade planerat att öppna i 5:10-fart. När vi hade passerat E18 var det dags för grusgropen. Vi visste att det skulle bli minst en runda ner i gropen. Det blev det också och sedan mördarbacken upp. Jag sprang med Daniel och vi pratade om olika lopp som vi gjort och vill göra. När vi hade passerat vätskekontrollen hos Pasi började jag känna av värmen. Benen kändes helt ok men jag kände att jag kokade i kroppen. Försökte trycka i mig mer vätska och salt. När  vi var en 5 km från Örsundsbro sa jag till Daniel att jag skulle dra ner på farten lite. Han drog iväg tillsammans med Johnny som hade kommit ikapp oss.

När jag kom fram till Örsundsbro var jag rejält varm och törstig. Hällde några glas vatten över mig och hällde i mig Cola. Fyllde på mina flaskor och drog iväg. Som tur var hade halvmaratonlöparna startat ett par minuter före mig så det fanns en hel del ryggar att gå på.
När jag hade kommit ett par kilometer från Örsundsbro så skulle jag ta på mig mina solglasögon men upptäckte då att jag hade tappat dem. Troligtvis när jag hällde vatten över mig i Örsundsbro.

Efter Säva vid dryga 35 km började det gå tungt. Gick i skuggan för att kyla ner mig och sprang i solen. Efter golfbanan kom jag ikapp en löpare som sprang halva sträckan. Han var lika sliten som jag och vi slog följe ett tag.  Han berättade att det var hans första lopp och han hade gått ner över 20 kg de senaste 2 åren, imponerande tycker jag. Efter sista vätskekontrollen släppte han mig och jag drog iväg själv på den sista biten i mot målet i Ekeby. Jag var med i våras när vi testsprang sista biten så jag visste på ett ungefär hur banan skulle vara. När det var en dryg kilometer kvar kom sista stigningen i form av en trappa, därefter kunde man ana målet.

Som vanligt ett grymt bra arrangemang.

Stockholm Marathon som farthållare

I år skulle jag vara farthållare i 4:15-gruppen men i och med allt strul med foten så mailade jag för en månad sen och frågade om det fanns plats i en långsammare grupp. Nu har foten blivit så pass bra så jag kunde ha sprungit i 4:15. Nu blev det start i 4:45-gruppen istället. Startade i startgrupp F tillsammans med Mats Dänsel. Straxt innan start kom första regndropparna. Väderprognosen var inte bra och jag hade med mig kläder så jag var inte direkt orolig.
Som farthållare springer man på bruttotid dvs att vi startar våra klockor när startskottet går. I och med att vi står en bit bak så tar det ett tag innan vi passerar starten och den tiden måste vi ta igen under loppet. Första kilometrarna tyckte jag att det var svårt att hitta rätt tempo men runt 4 km började vi få bra koll på läget. Första varvet flöt på bra och när vi gav oss ut på Gärdet så började de andra 4:45-farthållarna som startade i startgrupperna bakom oss att närma sig. Vid Grönan var vi samlad grupp på 7 farthållare. Den enda gång vädret var besvärlig var på Skeppsbron på andra varvet då regnade rejält och blåste från sjön men när vi svängde ner på Södermälarstrand så blev det bättre. Fick varm buljong vid kontrollen, värmde gott. Härlig känsla att passera Västerbron och vara inne på sista milen. När vi närmade oss Odenplan fick vi börja peppa på den del löpare som hade haft det tungt i backen upp från Torsgatan. Det bästa med att vara farthållare är den glädjen man får uppleva sista kilometern. Det är många löpare som gör maran för fösta gången och när de får syn på Station så ser man hur glada de blir. Farten ökar och vi försöker mana löparna att släppa på det sista som finns i benen när de kommer in på Stadion.

Det lyxigaste med att vara farthållare är att vi byter om i Klocktornet på Stadion så efter målgång är det 30 meter till omklädningsrum och bastu.

I år blev det min tionde målgång på Stockholm Marathon. Jag hoppas på att vara farthållare nästa år igen.

Ser ut som ett barnkalas för farthållare

Ser ut som ett barnkalas för farthållare

Vid starten hängde regnet i luften

Vid starten hängde regnet i luften

Det ser ljusare ut

Och då menar jag inte bara årstiden. Första känningen i foten hade jag i mitten på januari och i början av februari var det som värst. Men därefter har det sakta blivit bättre. För snart 2 veckor sen fick jag stötvågsbehandling på foten och det var som att allt släppte. Kände mig för första gången på 3 månader helt ”ren” i foten. Ingen molande värk, ingen spänning i senan och jag slutade känna av foten i varje steg. Det jag har konstaterat under tiden är att smärtan ökar i uppförsbackar. Så tillsammans med naprapaten kom jag överens om att springa på så plant underlag som möjligt och gå i backar. Som ultralöpare har jag ju gått i en och annan backe så det är inga problem. Jag sa till naprapaten att jag hade ett långpass inplanerat till den helgen och han sa att det inte var några problem att köra det. Nu har kanske han och jag olika syn på långpass. Passet var Aros Marathon från Uppsala till Enköping 50 km. Jag har sprungit alla tidigare lopp och ville inte missa det här. Loppet gick riktigt bra, det märktes dock att jag inte har kört långpass på 3 månader så det var lite slitigt på slutet. Men det är precis vad jag har längtat efter.

Jag har skaffat mig en mountainbike för att använda till alternativträning. I helgen körde jag ett långpass med löpning och cykel. Startade kl 08 på morgonen och sprang en 6,1 km lång slinga och växlade sedan över till cykel 8km. Körde 6 st vändor. Så grymt skönt att få bli riktigt trött. Foten skötte sig och jag kunde till och med jogga uppför backarna. Nu är dock grannarna övertygade om att det bor granne med en galning. Hade depån i garaget och vid varje växling mötte jag alltid någon granne.

Om några veckor är det dags för Stockholm Marathon. I år ska jag vara farthållare i 4:45-gruppen. Efter det blir det fokus på Lurs Backyard Ultra. Funderar på att anmäla mig till mitt första 48-timmars i Skövde första helgen i augusti.

Min nya parhäst

Min nya parhäst

När man har sprungit alla loppen får man en snygg ledartröja

När man har sprungit alla loppen får man en snygg ledartröja

 

 

 

 

 

 

 

Spartathlon 2015

Förra veckan var det lottning för platserna till Spartathlon 2015. Jag fick en plats, dock valde jag efter viss tvekan att tacka nej. Det var inget lätt beslut men det känns som rätt beslut. Dels känner jag mig inte helt bra i foten ännu vilket gör att jag ligger under hälften av den träningsmängd jag brukar ha vid den här tiden. Jag räknar med att det kommer att ta cirka en månad till innan jag känner mig helt bra. Jag känner också att jag inte hinner med att göra den träningsmängden månaderna innan i år. Det hade också blivit så att jag hade fått ändra mina semesterplaner för i år för att kunna åka till Grekland.
Fördelen är att jag kan passa på att springa andra tävlingar som jag de två senaste åren har hoppat över för att kunna springa Spartathlon.

Jag är helt inställd på att springa nästa år. Förhoppningsvis kan jag få till två resor till Grekland 2016. Först Olympian race i maj och sen Spartathlon i september.

Hoppas på en till nästa år.

Hoppas på en till nästa år.

Espoo 24 h kort om loppet

 Esport Ratiopharm Arena - Ett ställe som ger blandade känlsor

Esport Ratiopharm Arena – Ett ställe som ger blandade känslor

Det var svårt att välja mellan att inte springa eller att göra ett gott försök. Jag har precis fått kontroll på överbelastningen i foten och ville inte riskera något. Dock hade jag redan betalt resa, hotell och lopp. Bestämde mig för att åka och springa så mycket som jag tyckte var lämpligt med tanke på foten. Underlaget i Espoo är rätt hårt och brukar slita på mina fötter.

Resan dit gick bra och på lördag morgon var vi fyra löpare som satt och vräkte i oss frukost på Radison Blu Espoo. Vi pratade lite om upplägg inför loppet och vad alla förväntade sig att göra för distans. Jag hade min plan klar. Jag skulle springa 3 varv och gå 1 så länge jag tyckte att det kändes bra. Inga tider bara 3+1 varv.

Framme vid arenan blev det som vanligt ett härligt möte med andra ultralöpare, kul att träffa en del som man bara följer via nätet.
Jag la upp min låda med lite mat (tonfisk), blåbärssoppa, gel och salttabletter. Jag hade i år inte tagit med något godis, tänkte att jag skulle låta bli det och se om magen var stabilare.

Starten gick och jag joggade iväg. Kändes konstigt att börja gå redan efter tre varv men så var planen och den skulle följas. Jag hade bestämt att allt som skulle fixas med som skor, toabesök mm bara fick skötas under gåvarven. Springvarven skulle springas. Jag startade i mina Mirage 4 med mina nya inlägg. Jag har knappt sprungit med inläggen i och med att jag fick dem för 2 veckor sen. Efter 1,5 timme började det kännas där pilotten (en kula i sulan) går upp under foten att det började bli ansträngt. Bytte till mina Asics GT-2000 med vanlig sula. Efter några varv kändes det inte ok. Funderade redan då på att lägga av men jag ville testa lite till för jag kände att löpningen i övrigt flöt grymt bra. Tog mina Mirage igen och la i dubbla vanliga sulor, det var som en dröm att springa i. Jag matade på och sprang bara fortare och fortare. Snabbaste varven var ner på 2 min, varje varv är 390 m.
Vid 4 timmar bytte jag till Asics:en igen med nya inläggen. Var lite stelt i foten med det gick rätt bra ett tag. Bytte sedan tillbaka till Miragen med dubbla sulor.
Framåt varvbytet vid 6 timmar började jag känna av foten men jag tänkte att varvbytet skulle göra gott. Passerade knappt 53 km på 6 timmar. Efter varvbytet försökte jag att sänka farten något och sikta på att nå 100 km på 12 timmar. Men efter timme 7 började foten kännas så mycket så att jag började känna att det fick räcka. Testade några skobyten till innan jag bröt men hittade inget som fungerade.
La mig och sov under natten och var sedan ute och försökte heja på mina medtävlande som fortfarande kämpade.

Är helt klar nöjd med insatsen. Tycker att det var ett bra upplägg  med 3+1. Ska testa det igen men då när foten har blivit helt bra. Nu blir det några dagar på crosstrainern innan jag ska sakta börja jogga igen. Närmsta loppet är Skövde 6-timmars om 2 veckor men det blir nog mer en social promenad än löpning.

 

 

 

 

Espoo 24h

Nu i helgen är det dags för 24-timmars i Finland. Jag har ändrat i en del av min plan med tanke på besvären jag har haft med min fot. Har ett klart mål som jag kommer att kämpa för.

Det går att följa loppet på http://endurance.fi/live/e24-2015/
Uppe till höger finns det länkar till live-resultat och möjlighet att skicka hälsningar under loppet. Jag har startnummer 126.