Black river run

Ja, jisses, det har tagit några dagar att vakna till efter loppet och nu ska jag försöka sammanfatta min upplevelse.

Målsättningen var hög, jag ville klara A-kvalgränsen för Spartathlon nästa år. Tiden på 100 mile har skärpts till 16:48. Jag visste att det är på gränsen till att jag skulle klara av det. Gjorde upp en plan för jämn fart och en sluttid på 16:40. Tiden per varv var beräknad till 1:40.

För att lyckas hade jag tagit hjälp av Madelene som skulle sköta supporten på dagen, Christer som skulle supporta kväll/natt och vara pacer sista 2 varven. Kristian som skulle vara pacer varv 7-8.

Innan start var jag väldigt nervös och spänd. Vi kom till Västerås en dryg timme innan start. Pratade med andra löpare och fixade ordning lådan med energi och gav Madelene sista instruktionerna.  Tanken var att hålla stoppen i varvningen så korta som möjligt. Jag hade 2 likadana vätskebälten med mig så att jag snabbt kunde byta till ett nytt bälte med sportdryck och gel.

Vid starten placerade jag mig långt fram så att jag inte skulle riskera att det blev trångt på stigarna i början. Starten gick och det var en grupp på runt 8 löpare som drog iväg i ett väldigt tempo. Jag hängde på till en början men kände att det gick alldeles för fort. Försökte hålla ner tempot så gott det gick. Grundplanen var att låta ta den tid det tar att ta sig genom stigarna första 4 kilometrarna och sen när det var mer lättlöpt köra i runt 5:45-tempo. När jag passerade andra vätskekontrollen ute på banan såg jag att jag skulle vara en 10 minuter för snabb på det första varvet. Hoppades på att Madelene hade hunnit förbereda nästa bälte. Det gick bra och jag gav mig ut på nästa varv.

Första 4 varven flöt på bra, jag låg cirka 20 minuter före schemat. Lite tråkigt i mellanåt då jag sprang mycket själv. Började räkna ner mot varv 7 då jag skulle få sällskap. På varv 4 kände jag mig lite seg men såg fram mot maten jag skulle få i varvningen. När jag kommer ut en bit på varv 5 så känner jag att jag börjar bli illamående. Ringer till Christer som nu  har tagit över och säger till att jag inte vill ha mer sportdryck utan Ginger Ale och vatten istället. När jag kommer in i kontrollen får jag också en saltgrogg då jag har tagit för lite salt under dagen. Känns klart bättre när jag ger mig ut på nästa varv.

Varv 7 blir det lättare då kliver Kristian på som pacer och jag tycker att magen känns stabilare. Han lägger sig framför mig och håller upp tempot. Jag är inte så snabb genom skogen men sen när vi kommer ut på grusvägen så dras farten upp. Det är precis så att jag kan hänga på. Perfekt precis så jag vill ha det. På varv 8 blir jag tröttare, är framförallt väldigt trött i huvudet, det märks att det har gått åt mycket mental energi till att hålla fokus under loppet. Vi kämpar på men jag känner att jag tappar mot min sluttid.

När jag kommer in till varningen så är jag rätt slut och behöver fylla på mer lite mer energi innan jag ger mig ut. Christer är laddad och vill inte ge mig någon möjlighet att snika åt mig någon vila. Helt rätt vi är där för att springa. Han babblar på och jag svarvar enstavigt och otydligt. Är riktigt nere på botten och kämpar. När vi passerar första vätskekotrollen kännes det lättare ett tag men när jag kommer fram till backarna efter andra vätskekontrollen så segar jag ihop igen. Sista varvet är jag helt väck bara kämpar för att hålla mig springande. Stundtals går det riktigt bra men dalarna är djupa och backarna branta. Vid sista vätskekontrollen känner jag hur det svartnar till för ögonen men hinner komma igång innan jag svimmar. Säger till Christer att när vi kommer i mål finns det risk för att jag svimmar. Känner i backarna vid Rocklunda att jag inte har mycket kraft kvar. Är lite sur på mig själv att jag inte kan trycka på mer. När vi kommer ner för sista backen så släpper alla hämningar och jag pressar upp mig i 4:30-fart. Kommer in i mål och vill inte lägga mig ner på backen utan springer in i tältet och greppar en tältpinne. Står där framåt böjd till någon kommer fram med en stol till mig.

Sluttiden blev 17:15:53. Inte helt enligt plan men jag är grymt nöjd ändå. Jag gav allt, min support gav allt och det är det som räknas.

Glad efter målgång. Foto: Christer

Glad efter målgång. Foto: Christer

 

 

 

Sweden Iron Trail

Sweden iron trail går i skogarna runt Kristinehamn med start och mål vid gästhamnen. Det finns två distanser 24 km och maraton.

Jag hade laddat för loppet hela vecka och var grymt sugen på att springa men när jag vaknade upp på lördags morgonen hade jag en grym nackspärr. Tänkte först att jag skulle stanna hemma men så tänkte jag det kanske släpper när jag kommer igång.
Framme i Kristinehamn tar jag ut väskan ur bilen och hinner tänka att den känns lite lätt och då kommer jag på att jag hade glömt löparskorna hemma. Det var en timme kvar till start så jag gick in och hämtade ut nummerlappen sen fick jag åka till Team sportia och leta efter ett par skor. Valde mellan Asics Fuji racer och Kinavara 7. Efter ha stått och velat ett tag så valde jag Kinvara 7. Funkade bra i skogen i och med att det var så torrt.

Innan start testade jag och jogga lite för att känna hur det var med nacken. Kunde inte titta upp riktigt och hade dålig pendelrörelse med högerarmen. Men jag bestämde mig för att starta men att ta det lugnt runt.
Starten gick och jag valde att inte rusa med i början då det gick väldigt fort. Kändes som jag låg i slutet av fältet trots att jag höll 4:45-fart.
Första 6 km är lätt löpta på grusade gångvägar sen springer man växlade mellan stigar och grusväg. På en del ställen är det rätt teknisk stig. Jag hade problem att hålla upp farten i skogen för jag såg inte mer än en meter framåt på grund av nacken. Hade också svårt med balansen när inte högerarmen var med riktigit.  Funderade ett tag på om det var så smart att springa men samtidigt tyckte jag att det skulle vara jobbigt att ta sig tillbaka till Kristinehamn så jag fortsatte.
Efter 20 km kommer man in på den vackraste delen av banan man springer över en våtmark och förbi en liten sjö. Jag springer och tänker på att jag ännu inte har ramlat när jag plötsligt slår foten i en sten och faller på stigen. Slår upp knät och blir liggande ett tag. Förbannar mig själv för min slarvighet och börjar sakta jogga vidare. Är nu ännu stelar än innan.
Efter långa backen efter kontrollen vid 26 km blir det stiglöpning i 6 km, här går det långsamt jag är helt slut i överkroppen och kan inte titta upp alls utan jag ser i princip bara mina fötter. Farten pendlar mellan långsam jogg och gång.
När jag äntligen kommer till kontrollen vid 32 km så vet jag att det blir bättre väg fram till mål. Precis när jag ger mig i väg så kommer en löpare in till kontrollen. Får en ide om att han inte ska om mig och börjar springa på i hyffsad fart. När det är 5 km kvar så är det bra väg och jag är på väg in i Kristinehamn. En konstig känsla där överkroppen är helt slut och benen hur pigga som helst. Efter målgång får jag t-shirt och en snygg bit järn.

Loppet är riktigt bra arrangerat och jag hoppas på att kunna springa nästa år igen.
Nu ska jag ladda inför Black river run om 3veckor.

Järnbiten

Järnbiten

Farthållare Stockholm Marathon 2016

I år valde jag 4:45-gruppen igen med tanke på att det är bara 2 veckor sedan Olympian Race. Jag blev placerad i startgrupp F tillsammans med Christer. Vi bytte om som vanligt i klocktornet på Stadion, kul att träffa alla sina löparkompisar. Många av farthållarna springer ultralopp så det är många man känner igen från olika lopp. En timme innan start samlades vi för en genomgång sen var det dags att gå ner och hämta ballongen och börja gå mot startfållan.

Ballongfest

Ballongfest

När man står i startfållan får vi många frågor, den vanligaste är om det är farten 4:45/km eller om det är sluttiden som står på våra flaggor. Många är nervösa inför loppet och inte säkra på vilken farthållare de ska följa. Vi får en del löpare som ställer sig bakom oss och säger att de ska hänga på från start. En del av dessa springer med oss hela tiden.

Precis innan start

Precis innan start

Efter start så gäller det att hitta ett flyt i löpningen så att vi får så jämna kilometertider som möjligt. Vi springer på bruttotid vilket innebär att vi startar klockan när startskottet går. Efter 2 km kommer ytliggare en farthållare i kapp oss. När vi kom ner runt Kungsträdgården så började vi hitta vårt tempo. Med tanke på det varma vädret så tog vi det lugnt vid vätskekontrollerna så att alla hann med att dricka.

När vi rundade Kaknästornet efter drygt halva loppet började jag känna mig stel och seg i benen. Det satt i runt Djurgårn men sen släppte det. När vi passerade Västerbron på andra varvet och hade mindre än en mil kvar till mål började vi mana på löparna som gick att hänga på oss. Många börjar springa igen och hänger på oss till mål. När vi närmar oss Stadion försöker vi få de som ser pigga ut att öka farten och ta ut det sista innan mållinjen. Alltid lika härlig känsla att komma in på Stadion, vi hejar på löparna så mycket att vi nästan själva glömmer att springa i mål. Missar därför tiden med 3 sekunder.

 

Olympian Race 2016

Olympian race är ett lopp som går varje OS-år. Loppet är 180 km långt med 3700 höjdmeter. Jag har sprungit loppet 2012  och 2014. Min huvudmålsättning var att springa under 22:20 och placera mig topp 10.

Vi var 8 st svenskar som träffades på hotel Stanley i Aten. Vi hämtades upp med buss för att åka till Kalamaki Beach hotell straxt söder om Korinth. På kvällen blev det middag och informationsmöte innan det var dags att förbereda drop bagsen som skulle lämnas vid frukost. Somnade tidigt och sov rätt bra.
I och med att loppet inte startar förrän kl 14:30 så har man rätt mycket tid att äta frukost, vila och sedan äta lunch innan det är dags att ta bussen till start. När vi kom fram till Antika Nema så var det en lite guidning inne på den gamla arenan.

Jag och Sandra hade pratat om att vi skulle springa tillsammans. Hon hade som mål  att komma i mål och gärna under 24 timmar. 2014 var hon tvungen att bryta efter 80 km så hon var revanschsugen.

Kl 14:30 gick starten och vi började vår färd mot Olympia. De första 3 check pointsen passerades snabbt och vi började närma oss det första riktiga stigningen. Humöret var på topp och än så länge var inte regnet något problem. När vi närmade oss CP 4 vid Skotini så skulle vi göra den andra stigningen. Förra gången vi sprang överraskades vi av en störtskur högst upp i det passet. Den här gången hade vi tur med vädret, det blåste en del men inget regn. På vägen ner händer det som inte får hända. Jag springer in i en sten som sitter fast i asfalten och ramlar rakt ner i marken. River upp båda händerna och slår upp höger knä. Kunde snart konstatera att jag inte har brutit något. Börjar gå, rädd för att stelna till och efter ett par minuter kan vi börja jogga. När vi kommer in i Cp 5 frågar jag om det finns någon sjukvård och svaret jag får är ”yes, Hansa Plast??”  Får ett gäng små plåster på händerna men är rätt säker på att de inte kommer att sitta kvar. Kommer på att jag har en rulle sporttejp i midjeväskan. Tar fram den och får hjälp av Spartathlonlegendaren Seppo Leinonen att linda in händerna. Ser ut som en boxare men plåstren sitter i alla fall kvar.
Vi börjar närma oss den stora check pointen i Levidi. Många tankar går igenom huvudet, kommer mitt knä att hålla?, ska jag stanna om det är något trasigt?, sinkar jag Sandra nu?
Bestämmer mig för att köra på så länge det går. Vi ligger tidsmässigt bra till så jag har möjlighet att sänka farten och ändå klara cut off tiderna. Jag har ju inte rest till Grekland för att vika ner mig.

Foto: Shooting Theraphy

Foto: Shooting Theraphy

 

Efter Levidi kommer loppet bästa sträcka, vi ska göra en stigning på 800 höjdmeter och det är 22 km till nästa cp. Det är mörkt och regnet hänger luften. Vi är väldigt starka på den här sträckan och passerar många löpare. Jag får mycket energi av Sandras driv i steget uppför berget. När vi når cp 8 Vytina så kommer Seppo fram till mig och berättar att Sandra leder damklassen. Trodde ett tag att han skulle säga till mig att jag skulle släppa iväg henne i och med att jag hade min skada i knät. Men vi gav oss iväg tillsammas mot CP9. När vi närmade oss byn passerade vi en löpare som ropade ”heja Sverige” vi sa hej och då visade det sig att det var Rickard Hallgren som vi passerade. Han hade en tung period och snart hade vi gått ifrån honom. Regnet öste ner och jag började bli riktigt kall. När vi kom in i cp 9 tog vi bara det vi behövde sen drog vi iväg och försökte få upp värmen. Efter ett tag slutade det regna och vi började bli varma igen. När vi närmade oss cp 10 började det blixtra i bergen runt omkring oss. Vi såg bara blixtrar men hörde ingen åska så det kunde inte vara så nära. På den långa sträckan efter cp 10 så kom det mer blixtrar och nu kunde vi också höra åskan. Ett tag när vi var uppe på 1200 meters höjd så var vi inne i de låga molnen och då var det lite läskigt. Vi längtade efter det första ljuset och det kändes som att det aldrig skulle bli dag igen.
När vi närmade oss cp 11 kom vi ikapp en löpare. Jag var på jakt och vi närmade oss sakta men säkert. Då kommer vi på att vi ska stretcha benen lite och sätta oss på huk. Det var inte helt lätt att komma ner och när jag ställde mig upp snurrade det i huvudet. När vi kom in i cp 11 så passerade vi 2 löpare och nu började jag tro att jag var topp 10 på herrsidan. Till cp 12 är det bara 3,2 km så när vi kom in där tittade jag på listan och såg att vi var 8 och 9 av de löpare som hade passerat där.

Nu hade vi mindre än 55 km kvar till mål. Det är dock en del tuffa passager kvar. När vi kommer igenom Kastraki så ser vi inte kontrollen riktigt så vi väljer att springa vidare utan att stanna. Vi kommer ner till floden, tar ett par sopsäckar på fötterna och vaddar över. Ena säcken börjar läcka men det spelar inte så stor roll. Börjar bli rejält trött och känner mig låg på energi får kämpa mig in till cp 16. Jag vet att sträckan mellan cp 16 och 17 är riktigt tuff med många små stigningar. Här tappade jag mycket tid 2014. Vi kör på och lyckas hålla upp ett rätt bra tempo. När vi passerar cp 17 så är det mindre än 20 km kvar till mål. Då öppnar sig himlen totalt och det bara öser ner. Vi kämpar vidare och försöker springa så gott det går för att hålla värmen. Ett tag så flyter vägen som en flod mot oss. När det har slutat regna kommer nästa problem. Det byggs upp tjocka lager av lera under skorna  så pass mycket att det blir svårt att springa. När vi når det nedlagda motorvägsbygget känns det bra för då är det bara asfalt kvar in till mål. Nu märker vi  att vi kommer att klara oss under 24 timmar och vi blir lite bekväma, farten är inte så hög, jag har ont i knät och vill gå en del. Här är det bra att jag har Sandra vid min sida, det är så mycket lättare att hålla upp farten när vi är två.
När vi kommer in på de sista 5 kilometrarna mot Olympia är det markeringar i vägen för varje kilometer in mot mål. När det är 2 km kvar väljer vi att gå för att springa sista km in mot mål. När vi kommer mot mål får Sandra springa först för hon vinner damklassen och ska springa genom ett band vid mål. Väl i mål skrattar vi och gråter om vartannat. Jag är så lycklig att vara i mål. Trodde inte det med mitt uppslagna knä. Tiden blev 23:28:03 och jag blev 6:a i herrklassen.

Stort tack till mitt resesällskap som gjorde den här resan till ett fint minne.

Målgång

Målgång

 

 

Olympian Race

Snart är det dags för Olympian race 180 km. Har gjort klart sista planeringen av drop bags till några av de 20 kontrollerna. Nu är det bara lite packning kvar. Blir en tidig kväll idag med uppstigning kl 03:30 för att åka till Arlanda.
Loppet startar på fredag kl 14:30 Grekisk tid.

I år är vi 8 svenskar som står på startlinjen. Troligen finns det en enkel live-uppdatering på loppets hemsida. http://www.aethlios.gr/portal/index.php?lang=en

Det blir några härliga backar

Det blir några härliga backar

Aros Marathon

För sjunde gången ställde jag mig på startlinjen till detta fantastiska lopp. I år var det en del nyheter. Christer och Pasi har lämnat över ansvaret till Per-Göran och Ida. Vi skulle också för första gången springa från Enköping till Uppsala. Jag har ju tyckt att det har varit perfekt att springa ”hem” varje år men så blev det inte i år. Det gör inte så mycket, roligt att testa banan åt ett annat håll.

Jag mötte upp Christer bakom regementet, han hade sprungit hemifrån Hallarby och skulle landa på 70 km för dagen. Vi joggade tillsammans de sista 5 km ner till starten vid Enavallen. Väl där var det kul att återse både nya och gamla löparkompisar.

Vi startade kl 10 och sprang gemensamt de första 3 km genom Enköping. När vi närmade oss regementet blev det ”fri” fart. Jag sprang ihop med Daniel Becker som hade planerat att öppna i 5:10-fart. När vi hade passerat E18 var det dags för grusgropen. Vi visste att det skulle bli minst en runda ner i gropen. Det blev det också och sedan mördarbacken upp. Jag sprang med Daniel och vi pratade om olika lopp som vi gjort och vill göra. När vi hade passerat vätskekontrollen hos Pasi började jag känna av värmen. Benen kändes helt ok men jag kände att jag kokade i kroppen. Försökte trycka i mig mer vätska och salt. När  vi var en 5 km från Örsundsbro sa jag till Daniel att jag skulle dra ner på farten lite. Han drog iväg tillsammans med Johnny som hade kommit ikapp oss.

När jag kom fram till Örsundsbro var jag rejält varm och törstig. Hällde några glas vatten över mig och hällde i mig Cola. Fyllde på mina flaskor och drog iväg. Som tur var hade halvmaratonlöparna startat ett par minuter före mig så det fanns en hel del ryggar att gå på.
När jag hade kommit ett par kilometer från Örsundsbro så skulle jag ta på mig mina solglasögon men upptäckte då att jag hade tappat dem. Troligtvis när jag hällde vatten över mig i Örsundsbro.

Efter Säva vid dryga 35 km började det gå tungt. Gick i skuggan för att kyla ner mig och sprang i solen. Efter golfbanan kom jag ikapp en löpare som sprang halva sträckan. Han var lika sliten som jag och vi slog följe ett tag.  Han berättade att det var hans första lopp och han hade gått ner över 20 kg de senaste 2 åren, imponerande tycker jag. Efter sista vätskekontrollen släppte han mig och jag drog iväg själv på den sista biten i mot målet i Ekeby. Jag var med i våras när vi testsprang sista biten så jag visste på ett ungefär hur banan skulle vara. När det var en dryg kilometer kvar kom sista stigningen i form av en trappa, därefter kunde man ana målet.

Som vanligt ett grymt bra arrangemang.

Stockholm Marathon som farthållare

I år skulle jag vara farthållare i 4:15-gruppen men i och med allt strul med foten så mailade jag för en månad sen och frågade om det fanns plats i en långsammare grupp. Nu har foten blivit så pass bra så jag kunde ha sprungit i 4:15. Nu blev det start i 4:45-gruppen istället. Startade i startgrupp F tillsammans med Mats Dänsel. Straxt innan start kom första regndropparna. Väderprognosen var inte bra och jag hade med mig kläder så jag var inte direkt orolig.
Som farthållare springer man på bruttotid dvs att vi startar våra klockor när startskottet går. I och med att vi står en bit bak så tar det ett tag innan vi passerar starten och den tiden måste vi ta igen under loppet. Första kilometrarna tyckte jag att det var svårt att hitta rätt tempo men runt 4 km började vi få bra koll på läget. Första varvet flöt på bra och när vi gav oss ut på Gärdet så började de andra 4:45-farthållarna som startade i startgrupperna bakom oss att närma sig. Vid Grönan var vi samlad grupp på 7 farthållare. Den enda gång vädret var besvärlig var på Skeppsbron på andra varvet då regnade rejält och blåste från sjön men när vi svängde ner på Södermälarstrand så blev det bättre. Fick varm buljong vid kontrollen, värmde gott. Härlig känsla att passera Västerbron och vara inne på sista milen. När vi närmade oss Odenplan fick vi börja peppa på den del löpare som hade haft det tungt i backen upp från Torsgatan. Det bästa med att vara farthållare är den glädjen man får uppleva sista kilometern. Det är många löpare som gör maran för fösta gången och när de får syn på Station så ser man hur glada de blir. Farten ökar och vi försöker mana löparna att släppa på det sista som finns i benen när de kommer in på Stadion.

Det lyxigaste med att vara farthållare är att vi byter om i Klocktornet på Stadion så efter målgång är det 30 meter till omklädningsrum och bastu.

I år blev det min tionde målgång på Stockholm Marathon. Jag hoppas på att vara farthållare nästa år igen.

Ser ut som ett barnkalas för farthållare

Ser ut som ett barnkalas för farthållare

Vid starten hängde regnet i luften

Vid starten hängde regnet i luften

Det ser ljusare ut

Och då menar jag inte bara årstiden. Första känningen i foten hade jag i mitten på januari och i början av februari var det som värst. Men därefter har det sakta blivit bättre. För snart 2 veckor sen fick jag stötvågsbehandling på foten och det var som att allt släppte. Kände mig för första gången på 3 månader helt ”ren” i foten. Ingen molande värk, ingen spänning i senan och jag slutade känna av foten i varje steg. Det jag har konstaterat under tiden är att smärtan ökar i uppförsbackar. Så tillsammans med naprapaten kom jag överens om att springa på så plant underlag som möjligt och gå i backar. Som ultralöpare har jag ju gått i en och annan backe så det är inga problem. Jag sa till naprapaten att jag hade ett långpass inplanerat till den helgen och han sa att det inte var några problem att köra det. Nu har kanske han och jag olika syn på långpass. Passet var Aros Marathon från Uppsala till Enköping 50 km. Jag har sprungit alla tidigare lopp och ville inte missa det här. Loppet gick riktigt bra, det märktes dock att jag inte har kört långpass på 3 månader så det var lite slitigt på slutet. Men det är precis vad jag har längtat efter.

Jag har skaffat mig en mountainbike för att använda till alternativträning. I helgen körde jag ett långpass med löpning och cykel. Startade kl 08 på morgonen och sprang en 6,1 km lång slinga och växlade sedan över till cykel 8km. Körde 6 st vändor. Så grymt skönt att få bli riktigt trött. Foten skötte sig och jag kunde till och med jogga uppför backarna. Nu är dock grannarna övertygade om att det bor granne med en galning. Hade depån i garaget och vid varje växling mötte jag alltid någon granne.

Om några veckor är det dags för Stockholm Marathon. I år ska jag vara farthållare i 4:45-gruppen. Efter det blir det fokus på Lurs Backyard Ultra. Funderar på att anmäla mig till mitt första 48-timmars i Skövde första helgen i augusti.

Min nya parhäst

Min nya parhäst

När man har sprungit alla loppen får man en snygg ledartröja

När man har sprungit alla loppen får man en snygg ledartröja

 

 

 

 

 

 

 

Spartathlon 2015

Förra veckan var det lottning för platserna till Spartathlon 2015. Jag fick en plats, dock valde jag efter viss tvekan att tacka nej. Det var inget lätt beslut men det känns som rätt beslut. Dels känner jag mig inte helt bra i foten ännu vilket gör att jag ligger under hälften av den träningsmängd jag brukar ha vid den här tiden. Jag räknar med att det kommer att ta cirka en månad till innan jag känner mig helt bra. Jag känner också att jag inte hinner med att göra den träningsmängden månaderna innan i år. Det hade också blivit så att jag hade fått ändra mina semesterplaner för i år för att kunna åka till Grekland.
Fördelen är att jag kan passa på att springa andra tävlingar som jag de två senaste åren har hoppat över för att kunna springa Spartathlon.

Jag är helt inställd på att springa nästa år. Förhoppningsvis kan jag få till två resor till Grekland 2016. Först Olympian race i maj och sen Spartathlon i september.

Hoppas på en till nästa år.

Hoppas på en till nästa år.