Spartathlon 2017

Nu har det gått en vecka sedan starten på Spartathlon. Loppet som följer historien om Feidippides som sprang från Aten till Sparta för att be Spartanerna om hjälp vid kriget om Marathon år 490 f. kr. Legenden säger att han startade vid soluppgång i Aten och nådde Sparta innan solnedgången följande dag.
Loppet är 246 km och har en maxtid på 36 timmar och 400 anmälda löpare.

Dagarna innan loppet

Jag reste ner tidigt på onsdag morgon med drygt hälften av de 9 svenska deltagarna. Först incheckning på Oasis som skulle vara vårt hotell i Aten. Spartatlhon skiljer sig på många sätt från andra lopp, en av sakerna är att i startavgiften så ingår hotell med helpension under hela veckan.
Efter incheckningen gav vi oss iväg till Fenix hotel för att registrera oss och hämta ut kitet med nummerlapp och chip. Här blev det som vanligt lite struligt. Jag hade glömt mitt Medical certificate på rummet men hade mailat in det tidigare. Först skulle jag få gå och hämta originalet men sen fanns jag med på en lista över inskickade intyg så då gick det bra.

Startade torsdagen med en morgonpromenad efter vattnet. Efter frukost var det dags att packa det sista i drop bagsen som skulle lämnas in innan lunch. Alltid svårt att avgöra när man behöver olika saker.
På eftermiddagen kommer det upp en lapp i receptionen att frukosten på fredagen öppnar 05:45, problemet är bara att det är samma tid som bussarna till start kommer. Lite väl ont om tid för att äta. Pratar med receptionen men de kan inte göra något för deras personal kan inte börja tidigare. Hade redan planerat en egen frukost men ville gärna ha kaffe. Nu fanns det en vattenkokare på rummet så vi löste det med Nescafe.

På kvällen kom det obligatoriska informationsmötet. Det nya som kom upp var att de skulle beivra regelbrott med rött eller gult kort ( 3 gula gav rött kort).

Efter mötet tog vi en grupp bild som skulle till en artikel på Runnersworlds webb. Efter det blev det middag på stan. På kvällen förberedde jag det sista och packade väskan som skulle till hotellet i Sparta. Tidigt i säng men svårt att somna.

Start – Korinth (0-80 km)

Klocka 06 lämnade bussarna hotellet för att ta oss till starten vi Akropolis. Vädret var det bästa tänkbara. Det skulle bli dryga 20 grader och molnigt.
Sista halvtimmen var det en nervös längtan efter att får starta.
Klockan 07 var det så dags för start. Jag och Sandra hade planerat att springa ihop fram till Korinth. Det är en härligt känsla att springa genom rusningstrafiken i Aten kl 07 en fredagsmorgon.
Efter ungefär en mil svänger vi ut på motorvägen och en väldigt lång nedförsbacke. Vi håller ett lagom tempo runt 5:45.
Vid check Point 4 ha jag min första drop bag, mer Tailwind och Vitargogel. Fyller flaskorna och sen iväg.
Vi passeras maratondistansen på 4:15 där har jag lagt ner lite att äta i drop bagen.
Det är bra flyt i löpningen och i slutet av en del uppförsbackar passar vi på att gå några steg för att varva lite olika muskler.

Jag har sagt innan att min plan är att komma till Korinth på mellan 8:15 och 8:30. Vi kommer in 8:23 vilket är väldigt bra. Här har vi bestämt att äta ordentligt innan vi ger oss av igen. Vi har också bestämt att köra på tillsammans upp till Nemea 123 km.

 

Korinth – Sangas (80 -162 km)

Min drop bag saknades i Korinth så jag fick äta Grekisk yoghurt istället. Magen tyckte inte riktigt om det så jag var lite svagt illamående när vi gav oss iväg. Jag kunde springa men fick dra ner lite på tempot.
När jag passerar Check Point 27 (97 km) så känns det lite speciellt. Det var här jag bröt mitt första försök.
När vi närmar oss Nemea så känner jag att Sandra är mycket starkare än mig, Jag får kämpa lite för att hänga med. Säger till henne att det är dags att dela på oss. Vi hänger ihop till Nema, där träffar vi Alexander som hjälper oss med mat och drop bags. Vi går ut från Check pointen tillsammans men efter några hundra meter så släpper jag Sandra, jag vill gå ner maten ordenligt innan jag börjar springa. Illamåendet har försvunnit. Jag passar på att ringa hem till Madelene och berätta att jag har det bra och att jag har goda chanser att nå Sparta.

Lite mat i Nemea.
Foto: Sandra

Ute på vägen kommer jag i kapp en polsk löpare som börjar prata med mig på polska, jag försöker förklara att jag inte förstår ett ord men han fortsätter bara att babbla på. Efter ett litet tag lyckas jag springa ifrån honom.

Innan Nemea hade jag plockat upp min drop bag med reflexväst och vindjacka. Jag satte på mig reflexvästen när det blev mörkt men vindjacka behövde jag inte ännu.
När jag närmade mig backarna som leder upp mot berget över Sangaspasset så funderade jag på när det skulle bli kallt. Svaret blev när jag sprang under motorvägen precis innan checkpoint 47 som kallas Mountain base. När man klev upp på stigarna som skulle ta mig upp till toppen så regnade och blåste det. Trots jackan blev jag väldigt nerkyld. Toppen på berget nådde jag på 19:57. Vilket för mig är en hyffsad 100 miles-tid.

Sangas – Sparta

Tog mig så fort jag kunde ner för berget. Det var lerigt och halt på vägen ner. När jag hade kommit ett par kilometer utanför byn efter berget så började jag känna att jag fick tillbaka värmen i kroppen.
När jag kom till Nestani träffade jag Dina i kontrollen hon är från Grekland men pratar svenska. Fick höra att Ivan hade brutit och att Sandra var minst en kvart före mig. Åt en skål med potatis och gav mig iväg. Nu kommer en relativt platt sträcka på 30 km där det går att springa på rätt bra innan man kommer till Spartavägen. Jag passerade en hel del löpare på den här sträckan.
När man kommer till check pointen vid 195 km så börjar en lång uppförsbacke. När jag kommer in i kontroller ser jag Andreas liggande på asfalten. Jag visste inte om han hade brutit eller bara sov. Kollade på hans fötter och såg inget chip så jag antog att han hade brutit, vilket skulle visa sig att jag hade fel.
På stora vägen i mot Sparta var det väldigt obehagligt att springa. Det är mycket trafik och många bilar kör väldigt fort.
Blandade jogg och gång för att ta mig fram. När det var 15 km kvar får man vika in på gamla vägen och där är trafiken mycket bättre. Här blev jag också omsprungen av Tommy som hade legat bakom mig hela loppet.
Innan sista check pointen så var jag trött och sliten. Fick min sista drop bag som innehöll min svenska flagga.
Gick sista backen in i Sparta sen började jag springa. Helt klart en av de bästa målgångarna finns i Sparta. Hela stan står upp och applåderar när man kommer in.
Satte min hand på Leonidas fot på 33:25.

Fottvätt efter målgång
Foto: Alexander

Spartan Mile

För 2 års sen var det några svenskar som diskuterade vem som vars snabbast dagen efter loppet. Först skulle man springa 1 mile men sen kortades det ner till 400 m. Så var Spartan mile född.
I år väntades det flera löpare. Loppet spring barfota i underkläderna.

Spartan mile
Foto: Alexander

Medalj och diplom
Foto: Tobias

 

Farthållare Stockholm Marathon

I år igen har jag äran att få vara farthållare. Det är ett otroligt roligt uppdrag, att få hjälpa andra löpare att nå sina mål.

Från början skulle jag springa med 4:30-flaggan från startgrupp F men för några veckor sen blev jag kontaktad av en annan farthållare som ville byta från 4 timmarsgruppen. När jag kom till Stadion blev det ytterligare ett byte, det var en löpare som ville springa tillsammans med sin kompis och frågade om vi kunde byta startgrupp. Jag hamnade till sist med 4 timmars-flaggan i startgrupp D. Passade mig bra för jag skulle på studentfirande på kvällen.

Vid starten möter jag två andra farthållare som också ska springa på fyra timmar. Vi pratade ihop oss om loppet. Vi ska hålla jämn fart genom hela loppet och vi startar våra klockor vid startskottet. Sen ska vi springa in den tid det tar innan vi passerar startlinjen. Det innebar att vi skulle hålla runt 5:35 fart för att gå i mål på 4 timmar.
När starten gick fastnade jag lite bakom ett gäng löpare och de andra farthållarna hann sticka iväg. Det var ingen ide att försöka jaga ikapp från början utan jag tänkte att jag kommer ikapp under loppet.
Fram till Hamngatan var det väldigt trångt. Jag gav bort min ballong till en väldigt glad flicka på Strandvägen. Klart lättare att springa utan den.
Vid slussen var det trångt i backen upp och flera löpare hade redan börjat gå. Jag hade flera löpare som hade pratat med mig vid starten som jag nu sprang och pratade med. Tittade bakåt och kunde konstatera att det var många som hängde på mig.
Uppför Hornsgatan flöt det på bra men efter Zinken innan Västerbron så var det väldigt trångt. Tappade en del tid där. Uppför Västerbron var det ett härligt drag på publiken och musiken. Nerför bron försökte jag hålla ner farten men det gick lite för fort, runt 5:10. Sänkte sedan farten på Norr mälarstrand. Resten av varvet flöt på bra och helt plötsligt svängde vi ut vid tv-huset och startade varv 2. När vi passerade Gärdet så såg jag mina farthållarkollegor som låg cirka 100 m framför mig och 100 m. bakom fanns löparna från startgrupp E.
Passerade halv maran med 30 sekunder tillgodo. Vid 23 km kom 3:45-gänget som hade startat 12:10 springandes förbi. Det blev lite rörigt i några hundra meter, höll extra koll på klockan så att vi inte drogs med i deras tempo.

På Djurgården var det många löpare som började få det jobbigt, kände mig själv lite seg. Tog en gel och lite extra sportdryck vid Cirkus. Ute på Strandvägen kändes det lättare igen, mer publik och inte så långt kvar.
Vid 30 km så kommer det upp en löpare bredvid mig och frågar -Ursäkta men när kommer den här Västerbron? Borde vi inte ha sprungit förbi den nu.
Jag berättar att vi har redan sprungit över den och frågar om han har sprungit Stockholm Marathon tidigare. Då berättar han att det är hans första Marathon och han har hört så mycket om den här bron.
Mot slutet av loppet försöker jag peppa löparna, det är många som har det tungt efter Centralen. Förklarar att det inte är så långt kvar och när vi passerar Odenplan är det bara att ösa på. Har en del löpare som har hängt med från början och ser fortfarande väldigt pigga ut. När vi passerar Vasaparken säger jag att de måste springa ifrån mig nu och plocka ut det som går. Flera säger tack och hej då och matar på. Då känns det som att jag har gjort ett bra jobb. Sista 2 km är bara ren glädje, springer och ler hela tiden, peppar löpare och publik så mycket jag kan.

När jag kommer fram till sista 100 m så ser jag en löpare som ligger ner på banan och inte kommer upp, det är 2 löpare som hjälper honom. När jag har kommit i mål så kommer det en annan farthållare och ber mig och hjälp att få honom i mål. Vi springer ut och lyfter upp honom och stötar honom att han kommer i mål.

En riktigt härlig dag.

Fullt utrustad farthållare

Skövde 6-timmars

Efter nästan 2 månaders problem med förkylning så var årets Skövde 6-timmar mer ett testlopp. Planen var att ta det lugnt och kanske försöka öka farten lite på slutet.
Jag och Madelene kom ner till Skövde på fredags kvällen och gick ut och åt den traditionsenliga pizzan. Logistikmässigt är loppet väldigt bra, loppet går i parken precis utanför hotellet. Det är bara att bära ut sin låda till varvningen och ställa sig på startlinjen. Kände mig laddad och var noggrann med att inte dra på vid startskottet. Efter ett drygt varv kom jag i kapp Sandra och sprang sedan med henne i 2 timmar. Vi höll oss runt 5:20-5:30 min/km. Efter det sprang jag ensam nästan hela tiden, det var vid några tillfällen jag sprang något varv med en annan löpare och pratade. Tyckte att tiden flög iväg och helt plötsligt var det knappt 2 timmars kvar. Hängde på mig mp3-spelaren och sprang runt och njöt. Hela kroppen kändes bra, benen började väl känna av att jag hade sprungit 4 men det var inte så farligt. Passerade 60 km när det var en dryg kvart kvar av loppet, bestämde mig för att avsluta över 63 km. Fick springa på rätt bra sista 5 minuterna men det kändes bra. Helt klart nöjd med dagen. Efter loppet var det middag på hotellet och prisutdelningar. Det sattes nytt svenskt rekord på damsidan med 80,1 km.

Nu blir det att få till träningen inför TEC. Har Ursvik ultra 45 km som ett litet test 1 april.

Återhämtning och följa Spartathlon

Nu har det gått 2 veckor sedan Black river run. Den här veckan har jag kunnat öka upp distansen på löpningen lite. Springer mycket på känsla. Trots att det är återhämtning så ställde jag mig på startlinjen till Ledningslöpet mellan Surahammar och Skultuna i torsdags. Det lät för roligt för att hoppa över. 13 km grusväg i mörkret med pannlampa. Alla fick  en reflexväst innan start. Sprang lugnt och kände mig rätt pigg hela vägen.

Nu under helgen har jag med spänning följt årets Spartathlon. 6 av 8 svenskar lyckades ta sig i mål. Jag gläds med de som kom till Sparta och lider med de som var tvungna att bryta. Jag har både brutit (2013) och gått i mål (2014) på den 246 km långa banan. I år var det väldigt många som lyckades ta sig i mål.

Svårt att fota i mörkret

 

Black river run

Ja, jisses, det har tagit några dagar att vakna till efter loppet och nu ska jag försöka sammanfatta min upplevelse.

Målsättningen var hög, jag ville klara A-kvalgränsen för Spartathlon nästa år. Tiden på 100 mile har skärpts till 16:48. Jag visste att det är på gränsen till att jag skulle klara av det. Gjorde upp en plan för jämn fart och en sluttid på 16:40. Tiden per varv var beräknad till 1:40.

För att lyckas hade jag tagit hjälp av Madelene som skulle sköta supporten på dagen, Christer som skulle supporta kväll/natt och vara pacer sista 2 varven. Kristian som skulle vara pacer varv 7-8.

Innan start var jag väldigt nervös och spänd. Vi kom till Västerås en dryg timme innan start. Pratade med andra löpare och fixade ordning lådan med energi och gav Madelene sista instruktionerna.  Tanken var att hålla stoppen i varvningen så korta som möjligt. Jag hade 2 likadana vätskebälten med mig så att jag snabbt kunde byta till ett nytt bälte med sportdryck och gel.

Vid starten placerade jag mig långt fram så att jag inte skulle riskera att det blev trångt på stigarna i början. Starten gick och det var en grupp på runt 8 löpare som drog iväg i ett väldigt tempo. Jag hängde på till en början men kände att det gick alldeles för fort. Försökte hålla ner tempot så gott det gick. Grundplanen var att låta ta den tid det tar att ta sig genom stigarna första 4 kilometrarna och sen när det var mer lättlöpt köra i runt 5:45-tempo. När jag passerade andra vätskekontrollen ute på banan såg jag att jag skulle vara en 10 minuter för snabb på det första varvet. Hoppades på att Madelene hade hunnit förbereda nästa bälte. Det gick bra och jag gav mig ut på nästa varv.

Första 4 varven flöt på bra, jag låg cirka 20 minuter före schemat. Lite tråkigt i mellanåt då jag sprang mycket själv. Började räkna ner mot varv 7 då jag skulle få sällskap. På varv 4 kände jag mig lite seg men såg fram mot maten jag skulle få i varvningen. När jag kommer ut en bit på varv 5 så känner jag att jag börjar bli illamående. Ringer till Christer som nu  har tagit över och säger till att jag inte vill ha mer sportdryck utan Ginger Ale och vatten istället. När jag kommer in i kontrollen får jag också en saltgrogg då jag har tagit för lite salt under dagen. Känns klart bättre när jag ger mig ut på nästa varv.

Varv 7 blir det lättare då kliver Kristian på som pacer och jag tycker att magen känns stabilare. Han lägger sig framför mig och håller upp tempot. Jag är inte så snabb genom skogen men sen när vi kommer ut på grusvägen så dras farten upp. Det är precis så att jag kan hänga på. Perfekt precis så jag vill ha det. På varv 8 blir jag tröttare, är framförallt väldigt trött i huvudet, det märks att det har gått åt mycket mental energi till att hålla fokus under loppet. Vi kämpar på men jag känner att jag tappar mot min sluttid.

När jag kommer in till varningen så är jag rätt slut och behöver fylla på mer lite mer energi innan jag ger mig ut. Christer är laddad och vill inte ge mig någon möjlighet att snika åt mig någon vila. Helt rätt vi är där för att springa. Han babblar på och jag svarvar enstavigt och otydligt. Är riktigt nere på botten och kämpar. När vi passerar första vätskekotrollen kännes det lättare ett tag men när jag kommer fram till backarna efter andra vätskekontrollen så segar jag ihop igen. Sista varvet är jag helt väck bara kämpar för att hålla mig springande. Stundtals går det riktigt bra men dalarna är djupa och backarna branta. Vid sista vätskekontrollen känner jag hur det svartnar till för ögonen men hinner komma igång innan jag svimmar. Säger till Christer att när vi kommer i mål finns det risk för att jag svimmar. Känner i backarna vid Rocklunda att jag inte har mycket kraft kvar. Är lite sur på mig själv att jag inte kan trycka på mer. När vi kommer ner för sista backen så släpper alla hämningar och jag pressar upp mig i 4:30-fart. Kommer in i mål och vill inte lägga mig ner på backen utan springer in i tältet och greppar en tältpinne. Står där framåt böjd till någon kommer fram med en stol till mig.

Sluttiden blev 17:15:53. Inte helt enligt plan men jag är grymt nöjd ändå. Jag gav allt, min support gav allt och det är det som räknas.

Glad efter målgång. Foto: Christer

Glad efter målgång. Foto: Christer

 

 

 

Sweden Iron Trail

Sweden iron trail går i skogarna runt Kristinehamn med start och mål vid gästhamnen. Det finns två distanser 24 km och maraton.

Jag hade laddat för loppet hela vecka och var grymt sugen på att springa men när jag vaknade upp på lördags morgonen hade jag en grym nackspärr. Tänkte först att jag skulle stanna hemma men så tänkte jag det kanske släpper när jag kommer igång.
Framme i Kristinehamn tar jag ut väskan ur bilen och hinner tänka att den känns lite lätt och då kommer jag på att jag hade glömt löparskorna hemma. Det var en timme kvar till start så jag gick in och hämtade ut nummerlappen sen fick jag åka till Team sportia och leta efter ett par skor. Valde mellan Asics Fuji racer och Kinavara 7. Efter ha stått och velat ett tag så valde jag Kinvara 7. Funkade bra i skogen i och med att det var så torrt.

Innan start testade jag och jogga lite för att känna hur det var med nacken. Kunde inte titta upp riktigt och hade dålig pendelrörelse med högerarmen. Men jag bestämde mig för att starta men att ta det lugnt runt.
Starten gick och jag valde att inte rusa med i början då det gick väldigt fort. Kändes som jag låg i slutet av fältet trots att jag höll 4:45-fart.
Första 6 km är lätt löpta på grusade gångvägar sen springer man växlade mellan stigar och grusväg. På en del ställen är det rätt teknisk stig. Jag hade problem att hålla upp farten i skogen för jag såg inte mer än en meter framåt på grund av nacken. Hade också svårt med balansen när inte högerarmen var med riktigit.  Funderade ett tag på om det var så smart att springa men samtidigt tyckte jag att det skulle vara jobbigt att ta sig tillbaka till Kristinehamn så jag fortsatte.
Efter 20 km kommer man in på den vackraste delen av banan man springer över en våtmark och förbi en liten sjö. Jag springer och tänker på att jag ännu inte har ramlat när jag plötsligt slår foten i en sten och faller på stigen. Slår upp knät och blir liggande ett tag. Förbannar mig själv för min slarvighet och börjar sakta jogga vidare. Är nu ännu stelar än innan.
Efter långa backen efter kontrollen vid 26 km blir det stiglöpning i 6 km, här går det långsamt jag är helt slut i överkroppen och kan inte titta upp alls utan jag ser i princip bara mina fötter. Farten pendlar mellan långsam jogg och gång.
När jag äntligen kommer till kontrollen vid 32 km så vet jag att det blir bättre väg fram till mål. Precis när jag ger mig i väg så kommer en löpare in till kontrollen. Får en ide om att han inte ska om mig och börjar springa på i hyffsad fart. När det är 5 km kvar så är det bra väg och jag är på väg in i Kristinehamn. En konstig känsla där överkroppen är helt slut och benen hur pigga som helst. Efter målgång får jag t-shirt och en snygg bit järn.

Loppet är riktigt bra arrangerat och jag hoppas på att kunna springa nästa år igen.
Nu ska jag ladda inför Black river run om 3veckor.

Järnbiten

Järnbiten

Farthållare Stockholm Marathon 2016

I år valde jag 4:45-gruppen igen med tanke på att det är bara 2 veckor sedan Olympian Race. Jag blev placerad i startgrupp F tillsammans med Christer. Vi bytte om som vanligt i klocktornet på Stadion, kul att träffa alla sina löparkompisar. Många av farthållarna springer ultralopp så det är många man känner igen från olika lopp. En timme innan start samlades vi för en genomgång sen var det dags att gå ner och hämta ballongen och börja gå mot startfållan.

Ballongfest

Ballongfest

När man står i startfållan får vi många frågor, den vanligaste är om det är farten 4:45/km eller om det är sluttiden som står på våra flaggor. Många är nervösa inför loppet och inte säkra på vilken farthållare de ska följa. Vi får en del löpare som ställer sig bakom oss och säger att de ska hänga på från start. En del av dessa springer med oss hela tiden.

Precis innan start

Precis innan start

Efter start så gäller det att hitta ett flyt i löpningen så att vi får så jämna kilometertider som möjligt. Vi springer på bruttotid vilket innebär att vi startar klockan när startskottet går. Efter 2 km kommer ytliggare en farthållare i kapp oss. När vi kom ner runt Kungsträdgården så började vi hitta vårt tempo. Med tanke på det varma vädret så tog vi det lugnt vid vätskekontrollerna så att alla hann med att dricka.

När vi rundade Kaknästornet efter drygt halva loppet började jag känna mig stel och seg i benen. Det satt i runt Djurgårn men sen släppte det. När vi passerade Västerbron på andra varvet och hade mindre än en mil kvar till mål började vi mana på löparna som gick att hänga på oss. Många börjar springa igen och hänger på oss till mål. När vi närmar oss Stadion försöker vi få de som ser pigga ut att öka farten och ta ut det sista innan mållinjen. Alltid lika härlig känsla att komma in på Stadion, vi hejar på löparna så mycket att vi nästan själva glömmer att springa i mål. Missar därför tiden med 3 sekunder.

 

Olympian Race 2016

Olympian race är ett lopp som går varje OS-år. Loppet är 180 km långt med 3700 höjdmeter. Jag har sprungit loppet 2012  och 2014. Min huvudmålsättning var att springa under 22:20 och placera mig topp 10.

Vi var 8 st svenskar som träffades på hotel Stanley i Aten. Vi hämtades upp med buss för att åka till Kalamaki Beach hotell straxt söder om Korinth. På kvällen blev det middag och informationsmöte innan det var dags att förbereda drop bagsen som skulle lämnas vid frukost. Somnade tidigt och sov rätt bra.
I och med att loppet inte startar förrän kl 14:30 så har man rätt mycket tid att äta frukost, vila och sedan äta lunch innan det är dags att ta bussen till start. När vi kom fram till Antika Nema så var det en lite guidning inne på den gamla arenan.

Jag och Sandra hade pratat om att vi skulle springa tillsammans. Hon hade som mål  att komma i mål och gärna under 24 timmar. 2014 var hon tvungen att bryta efter 80 km så hon var revanschsugen.

Kl 14:30 gick starten och vi började vår färd mot Olympia. De första 3 check pointsen passerades snabbt och vi började närma oss det första riktiga stigningen. Humöret var på topp och än så länge var inte regnet något problem. När vi närmade oss CP 4 vid Skotini så skulle vi göra den andra stigningen. Förra gången vi sprang överraskades vi av en störtskur högst upp i det passet. Den här gången hade vi tur med vädret, det blåste en del men inget regn. På vägen ner händer det som inte får hända. Jag springer in i en sten som sitter fast i asfalten och ramlar rakt ner i marken. River upp båda händerna och slår upp höger knä. Kunde snart konstatera att jag inte har brutit något. Börjar gå, rädd för att stelna till och efter ett par minuter kan vi börja jogga. När vi kommer in i Cp 5 frågar jag om det finns någon sjukvård och svaret jag får är ”yes, Hansa Plast??”  Får ett gäng små plåster på händerna men är rätt säker på att de inte kommer att sitta kvar. Kommer på att jag har en rulle sporttejp i midjeväskan. Tar fram den och får hjälp av Spartathlonlegendaren Seppo Leinonen att linda in händerna. Ser ut som en boxare men plåstren sitter i alla fall kvar.
Vi börjar närma oss den stora check pointen i Levidi. Många tankar går igenom huvudet, kommer mitt knä att hålla?, ska jag stanna om det är något trasigt?, sinkar jag Sandra nu?
Bestämmer mig för att köra på så länge det går. Vi ligger tidsmässigt bra till så jag har möjlighet att sänka farten och ändå klara cut off tiderna. Jag har ju inte rest till Grekland för att vika ner mig.

Foto: Shooting Theraphy

Foto: Shooting Theraphy

 

Efter Levidi kommer loppet bästa sträcka, vi ska göra en stigning på 800 höjdmeter och det är 22 km till nästa cp. Det är mörkt och regnet hänger luften. Vi är väldigt starka på den här sträckan och passerar många löpare. Jag får mycket energi av Sandras driv i steget uppför berget. När vi når cp 8 Vytina så kommer Seppo fram till mig och berättar att Sandra leder damklassen. Trodde ett tag att han skulle säga till mig att jag skulle släppa iväg henne i och med att jag hade min skada i knät. Men vi gav oss iväg tillsammas mot CP9. När vi närmade oss byn passerade vi en löpare som ropade ”heja Sverige” vi sa hej och då visade det sig att det var Rickard Hallgren som vi passerade. Han hade en tung period och snart hade vi gått ifrån honom. Regnet öste ner och jag började bli riktigt kall. När vi kom in i cp 9 tog vi bara det vi behövde sen drog vi iväg och försökte få upp värmen. Efter ett tag slutade det regna och vi började bli varma igen. När vi närmade oss cp 10 började det blixtra i bergen runt omkring oss. Vi såg bara blixtrar men hörde ingen åska så det kunde inte vara så nära. På den långa sträckan efter cp 10 så kom det mer blixtrar och nu kunde vi också höra åskan. Ett tag när vi var uppe på 1200 meters höjd så var vi inne i de låga molnen och då var det lite läskigt. Vi längtade efter det första ljuset och det kändes som att det aldrig skulle bli dag igen.
När vi närmade oss cp 11 kom vi ikapp en löpare. Jag var på jakt och vi närmade oss sakta men säkert. Då kommer vi på att vi ska stretcha benen lite och sätta oss på huk. Det var inte helt lätt att komma ner och när jag ställde mig upp snurrade det i huvudet. När vi kom in i cp 11 så passerade vi 2 löpare och nu började jag tro att jag var topp 10 på herrsidan. Till cp 12 är det bara 3,2 km så när vi kom in där tittade jag på listan och såg att vi var 8 och 9 av de löpare som hade passerat där.

Nu hade vi mindre än 55 km kvar till mål. Det är dock en del tuffa passager kvar. När vi kommer igenom Kastraki så ser vi inte kontrollen riktigt så vi väljer att springa vidare utan att stanna. Vi kommer ner till floden, tar ett par sopsäckar på fötterna och vaddar över. Ena säcken börjar läcka men det spelar inte så stor roll. Börjar bli rejält trött och känner mig låg på energi får kämpa mig in till cp 16. Jag vet att sträckan mellan cp 16 och 17 är riktigt tuff med många små stigningar. Här tappade jag mycket tid 2014. Vi kör på och lyckas hålla upp ett rätt bra tempo. När vi passerar cp 17 så är det mindre än 20 km kvar till mål. Då öppnar sig himlen totalt och det bara öser ner. Vi kämpar vidare och försöker springa så gott det går för att hålla värmen. Ett tag så flyter vägen som en flod mot oss. När det har slutat regna kommer nästa problem. Det byggs upp tjocka lager av lera under skorna  så pass mycket att det blir svårt att springa. När vi når det nedlagda motorvägsbygget känns det bra för då är det bara asfalt kvar in till mål. Nu märker vi  att vi kommer att klara oss under 24 timmar och vi blir lite bekväma, farten är inte så hög, jag har ont i knät och vill gå en del. Här är det bra att jag har Sandra vid min sida, det är så mycket lättare att hålla upp farten när vi är två.
När vi kommer in på de sista 5 kilometrarna mot Olympia är det markeringar i vägen för varje kilometer in mot mål. När det är 2 km kvar väljer vi att gå för att springa sista km in mot mål. När vi kommer mot mål får Sandra springa först för hon vinner damklassen och ska springa genom ett band vid mål. Väl i mål skrattar vi och gråter om vartannat. Jag är så lycklig att vara i mål. Trodde inte det med mitt uppslagna knä. Tiden blev 23:28:03 och jag blev 6:a i herrklassen.

Stort tack till mitt resesällskap som gjorde den här resan till ett fint minne.

Målgång

Målgång

 

 

Olympian Race

Snart är det dags för Olympian race 180 km. Har gjort klart sista planeringen av drop bags till några av de 20 kontrollerna. Nu är det bara lite packning kvar. Blir en tidig kväll idag med uppstigning kl 03:30 för att åka till Arlanda.
Loppet startar på fredag kl 14:30 Grekisk tid.

I år är vi 8 svenskar som står på startlinjen. Troligen finns det en enkel live-uppdatering på loppets hemsida. http://www.aethlios.gr/portal/index.php?lang=en

Det blir några härliga backar

Det blir några härliga backar

Aros Marathon

För sjunde gången ställde jag mig på startlinjen till detta fantastiska lopp. I år var det en del nyheter. Christer och Pasi har lämnat över ansvaret till Per-Göran och Ida. Vi skulle också för första gången springa från Enköping till Uppsala. Jag har ju tyckt att det har varit perfekt att springa ”hem” varje år men så blev det inte i år. Det gör inte så mycket, roligt att testa banan åt ett annat håll.

Jag mötte upp Christer bakom regementet, han hade sprungit hemifrån Hallarby och skulle landa på 70 km för dagen. Vi joggade tillsammans de sista 5 km ner till starten vid Enavallen. Väl där var det kul att återse både nya och gamla löparkompisar.

Vi startade kl 10 och sprang gemensamt de första 3 km genom Enköping. När vi närmade oss regementet blev det ”fri” fart. Jag sprang ihop med Daniel Becker som hade planerat att öppna i 5:10-fart. När vi hade passerat E18 var det dags för grusgropen. Vi visste att det skulle bli minst en runda ner i gropen. Det blev det också och sedan mördarbacken upp. Jag sprang med Daniel och vi pratade om olika lopp som vi gjort och vill göra. När vi hade passerat vätskekontrollen hos Pasi började jag känna av värmen. Benen kändes helt ok men jag kände att jag kokade i kroppen. Försökte trycka i mig mer vätska och salt. När  vi var en 5 km från Örsundsbro sa jag till Daniel att jag skulle dra ner på farten lite. Han drog iväg tillsammans med Johnny som hade kommit ikapp oss.

När jag kom fram till Örsundsbro var jag rejält varm och törstig. Hällde några glas vatten över mig och hällde i mig Cola. Fyllde på mina flaskor och drog iväg. Som tur var hade halvmaratonlöparna startat ett par minuter före mig så det fanns en hel del ryggar att gå på.
När jag hade kommit ett par kilometer från Örsundsbro så skulle jag ta på mig mina solglasögon men upptäckte då att jag hade tappat dem. Troligtvis när jag hällde vatten över mig i Örsundsbro.

Efter Säva vid dryga 35 km började det gå tungt. Gick i skuggan för att kyla ner mig och sprang i solen. Efter golfbanan kom jag ikapp en löpare som sprang halva sträckan. Han var lika sliten som jag och vi slog följe ett tag.  Han berättade att det var hans första lopp och han hade gått ner över 20 kg de senaste 2 åren, imponerande tycker jag. Efter sista vätskekontrollen släppte han mig och jag drog iväg själv på den sista biten i mot målet i Ekeby. Jag var med i våras när vi testsprang sista biten så jag visste på ett ungefär hur banan skulle vara. När det var en dryg kilometer kvar kom sista stigningen i form av en trappa, därefter kunde man ana målet.

Som vanligt ett grymt bra arrangemang.