Olympian Race 2016

Olympian race är ett lopp som går varje OS-år. Loppet är 180 km långt med 3700 höjdmeter. Jag har sprungit loppet 2012  och 2014. Min huvudmålsättning var att springa under 22:20 och placera mig topp 10.

Vi var 8 st svenskar som träffades på hotel Stanley i Aten. Vi hämtades upp med buss för att åka till Kalamaki Beach hotell straxt söder om Korinth. På kvällen blev det middag och informationsmöte innan det var dags att förbereda drop bagsen som skulle lämnas vid frukost. Somnade tidigt och sov rätt bra.
I och med att loppet inte startar förrän kl 14:30 så har man rätt mycket tid att äta frukost, vila och sedan äta lunch innan det är dags att ta bussen till start. När vi kom fram till Antika Nema så var det en lite guidning inne på den gamla arenan.

Jag och Sandra hade pratat om att vi skulle springa tillsammans. Hon hade som mål  att komma i mål och gärna under 24 timmar. 2014 var hon tvungen att bryta efter 80 km så hon var revanschsugen.

Kl 14:30 gick starten och vi började vår färd mot Olympia. De första 3 check pointsen passerades snabbt och vi började närma oss det första riktiga stigningen. Humöret var på topp och än så länge var inte regnet något problem. När vi närmade oss CP 4 vid Skotini så skulle vi göra den andra stigningen. Förra gången vi sprang överraskades vi av en störtskur högst upp i det passet. Den här gången hade vi tur med vädret, det blåste en del men inget regn. På vägen ner händer det som inte får hända. Jag springer in i en sten som sitter fast i asfalten och ramlar rakt ner i marken. River upp båda händerna och slår upp höger knä. Kunde snart konstatera att jag inte har brutit något. Börjar gå, rädd för att stelna till och efter ett par minuter kan vi börja jogga. När vi kommer in i Cp 5 frågar jag om det finns någon sjukvård och svaret jag får är ”yes, Hansa Plast??”  Får ett gäng små plåster på händerna men är rätt säker på att de inte kommer att sitta kvar. Kommer på att jag har en rulle sporttejp i midjeväskan. Tar fram den och får hjälp av Spartathlonlegendaren Seppo Leinonen att linda in händerna. Ser ut som en boxare men plåstren sitter i alla fall kvar.
Vi börjar närma oss den stora check pointen i Levidi. Många tankar går igenom huvudet, kommer mitt knä att hålla?, ska jag stanna om det är något trasigt?, sinkar jag Sandra nu?
Bestämmer mig för att köra på så länge det går. Vi ligger tidsmässigt bra till så jag har möjlighet att sänka farten och ändå klara cut off tiderna. Jag har ju inte rest till Grekland för att vika ner mig.

Foto: Shooting Theraphy

Foto: Shooting Theraphy

 

Efter Levidi kommer loppet bästa sträcka, vi ska göra en stigning på 800 höjdmeter och det är 22 km till nästa cp. Det är mörkt och regnet hänger luften. Vi är väldigt starka på den här sträckan och passerar många löpare. Jag får mycket energi av Sandras driv i steget uppför berget. När vi når cp 8 Vytina så kommer Seppo fram till mig och berättar att Sandra leder damklassen. Trodde ett tag att han skulle säga till mig att jag skulle släppa iväg henne i och med att jag hade min skada i knät. Men vi gav oss iväg tillsammas mot CP9. När vi närmade oss byn passerade vi en löpare som ropade ”heja Sverige” vi sa hej och då visade det sig att det var Rickard Hallgren som vi passerade. Han hade en tung period och snart hade vi gått ifrån honom. Regnet öste ner och jag började bli riktigt kall. När vi kom in i cp 9 tog vi bara det vi behövde sen drog vi iväg och försökte få upp värmen. Efter ett tag slutade det regna och vi började bli varma igen. När vi närmade oss cp 10 började det blixtra i bergen runt omkring oss. Vi såg bara blixtrar men hörde ingen åska så det kunde inte vara så nära. På den långa sträckan efter cp 10 så kom det mer blixtrar och nu kunde vi också höra åskan. Ett tag när vi var uppe på 1200 meters höjd så var vi inne i de låga molnen och då var det lite läskigt. Vi längtade efter det första ljuset och det kändes som att det aldrig skulle bli dag igen.
När vi närmade oss cp 11 kom vi ikapp en löpare. Jag var på jakt och vi närmade oss sakta men säkert. Då kommer vi på att vi ska stretcha benen lite och sätta oss på huk. Det var inte helt lätt att komma ner och när jag ställde mig upp snurrade det i huvudet. När vi kom in i cp 11 så passerade vi 2 löpare och nu började jag tro att jag var topp 10 på herrsidan. Till cp 12 är det bara 3,2 km så när vi kom in där tittade jag på listan och såg att vi var 8 och 9 av de löpare som hade passerat där.

Nu hade vi mindre än 55 km kvar till mål. Det är dock en del tuffa passager kvar. När vi kommer igenom Kastraki så ser vi inte kontrollen riktigt så vi väljer att springa vidare utan att stanna. Vi kommer ner till floden, tar ett par sopsäckar på fötterna och vaddar över. Ena säcken börjar läcka men det spelar inte så stor roll. Börjar bli rejält trött och känner mig låg på energi får kämpa mig in till cp 16. Jag vet att sträckan mellan cp 16 och 17 är riktigt tuff med många små stigningar. Här tappade jag mycket tid 2014. Vi kör på och lyckas hålla upp ett rätt bra tempo. När vi passerar cp 17 så är det mindre än 20 km kvar till mål. Då öppnar sig himlen totalt och det bara öser ner. Vi kämpar vidare och försöker springa så gott det går för att hålla värmen. Ett tag så flyter vägen som en flod mot oss. När det har slutat regna kommer nästa problem. Det byggs upp tjocka lager av lera under skorna  så pass mycket att det blir svårt att springa. När vi når det nedlagda motorvägsbygget känns det bra för då är det bara asfalt kvar in till mål. Nu märker vi  att vi kommer att klara oss under 24 timmar och vi blir lite bekväma, farten är inte så hög, jag har ont i knät och vill gå en del. Här är det bra att jag har Sandra vid min sida, det är så mycket lättare att hålla upp farten när vi är två.
När vi kommer in på de sista 5 kilometrarna mot Olympia är det markeringar i vägen för varje kilometer in mot mål. När det är 2 km kvar väljer vi att gå för att springa sista km in mot mål. När vi kommer mot mål får Sandra springa först för hon vinner damklassen och ska springa genom ett band vid mål. Väl i mål skrattar vi och gråter om vartannat. Jag är så lycklig att vara i mål. Trodde inte det med mitt uppslagna knä. Tiden blev 23:28:03 och jag blev 6:a i herrklassen.

Stort tack till mitt resesällskap som gjorde den här resan till ett fint minne.

Målgång

Målgång

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *