I år skulle jag vara farthållare i 4:15-gruppen men i och med allt strul med foten så mailade jag för en månad sen och frågade om det fanns plats i en långsammare grupp. Nu har foten blivit så pass bra så jag kunde ha sprungit i 4:15. Nu blev det start i 4:45-gruppen istället. Startade i startgrupp F tillsammans med Mats Dänsel. Straxt innan start kom första regndropparna. Väderprognosen var inte bra och jag hade med mig kläder så jag var inte direkt orolig.
Som farthållare springer man på bruttotid dvs att vi startar våra klockor när startskottet går. I och med att vi står en bit bak så tar det ett tag innan vi passerar starten och den tiden måste vi ta igen under loppet. Första kilometrarna tyckte jag att det var svårt att hitta rätt tempo men runt 4 km började vi få bra koll på läget. Första varvet flöt på bra och när vi gav oss ut på Gärdet så började de andra 4:45-farthållarna som startade i startgrupperna bakom oss att närma sig. Vid Grönan var vi samlad grupp på 7 farthållare. Den enda gång vädret var besvärlig var på Skeppsbron på andra varvet då regnade rejält och blåste från sjön men när vi svängde ner på Södermälarstrand så blev det bättre. Fick varm buljong vid kontrollen, värmde gott. Härlig känsla att passera Västerbron och vara inne på sista milen. När vi närmade oss Odenplan fick vi börja peppa på den del löpare som hade haft det tungt i backen upp från Torsgatan. Det bästa med att vara farthållare är den glädjen man får uppleva sista kilometern. Det är många löpare som gör maran för fösta gången och när de får syn på Station så ser man hur glada de blir. Farten ökar och vi försöker mana löparna att släppa på det sista som finns i benen när de kommer in på Stadion.

Det lyxigaste med att vara farthållare är att vi byter om i Klocktornet på Stadion så efter målgång är det 30 meter till omklädningsrum och bastu.

I år blev det min tionde målgång på Stockholm Marathon. Jag hoppas på att vara farthållare nästa år igen.

Ser ut som ett barnkalas för farthållare

Vid starten hängde regnet i luften

Och då menar jag inte bara årstiden. Första känningen i foten hade jag i mitten på januari och i början av februari var det som värst. Men därefter har det sakta blivit bättre. För snart 2 veckor sen fick jag stötvågsbehandling på foten och det var som att allt släppte. Kände mig för första gången på 3 månader helt ”ren” i foten. Ingen molande värk, ingen spänning i senan och jag slutade känna av foten i varje steg. Det jag har konstaterat under tiden är att smärtan ökar i uppförsbackar. Så tillsammans med naprapaten kom jag överens om att springa på så plant underlag som möjligt och gå i backar. Som ultralöpare har jag ju gått i en och annan backe så det är inga problem. Jag sa till naprapaten att jag hade ett långpass inplanerat till den helgen och han sa att det inte var några problem att köra det. Nu har kanske han och jag olika syn på långpass. Passet var Aros Marathon från Uppsala till Enköping 50 km. Jag har sprungit alla tidigare lopp och ville inte missa det här. Loppet gick riktigt bra, det märktes dock att jag inte har kört långpass på 3 månader så det var lite slitigt på slutet. Men det är precis vad jag har längtat efter.

Jag har skaffat mig en mountainbike för att använda till alternativträning. I helgen körde jag ett långpass med löpning och cykel. Startade kl 08 på morgonen och sprang en 6,1 km lång slinga och växlade sedan över till cykel 8km. Körde 6 st vändor. Så grymt skönt att få bli riktigt trött. Foten skötte sig och jag kunde till och med jogga uppför backarna. Nu är dock grannarna övertygade om att det bor granne med en galning. Hade depån i garaget och vid varje växling mötte jag alltid någon granne.

Om några veckor är det dags för Stockholm Marathon. I år ska jag vara farthållare i 4:45-gruppen. Efter det blir det fokus på Lurs Backyard Ultra. Funderar på att anmäla mig till mitt första 48-timmars i Skövde första helgen i augusti.

Min nya parhäst

När man har sprungit alla loppen får man en snygg ledartröja

Imorgon är det dags för Skövde 6-timmars. En av årets höjdpunkter. Jag och Madelene åker ner idag och stannar över helgen.
Har ingen målsättning utan jag tänker ta det lugnt i början och känna att foten funkar.

Som vanligt kan man följa loppet på www.jogg.se/liveresultat

Esport Ratiopharm Arena – Ett ställe som ger blandade känslor

Det var svårt att välja mellan att inte springa eller att göra ett gott försök. Jag har precis fått kontroll på överbelastningen i foten och ville inte riskera något. Dock hade jag redan betalt resa, hotell och lopp. Bestämde mig för att åka och springa så mycket som jag tyckte var lämpligt med tanke på foten. Underlaget i Espoo är rätt hårt och brukar slita på mina fötter.

Resan dit gick bra och på lördag morgon var vi fyra löpare som satt och vräkte i oss frukost på Radison Blu Espoo. Vi pratade lite om upplägg inför loppet och vad alla förväntade sig att göra för distans. Jag hade min plan klar. Jag skulle springa 3 varv och gå 1 så länge jag tyckte att det kändes bra. Inga tider bara 3+1 varv.

Framme vid arenan blev det som vanligt ett härligt möte med andra ultralöpare, kul att träffa en del som man bara följer via nätet.
Jag la upp min låda med lite mat (tonfisk), blåbärssoppa, gel och salttabletter. Jag hade i år inte tagit med något godis, tänkte att jag skulle låta bli det och se om magen var stabilare.

Starten gick och jag joggade iväg. Kändes konstigt att börja gå redan efter tre varv men så var planen och den skulle följas. Jag hade bestämt att allt som skulle fixas med som skor, toabesök mm bara fick skötas under gåvarven. Springvarven skulle springas. Jag startade i mina Mirage 4 med mina nya inlägg. Jag har knappt sprungit med inläggen i och med att jag fick dem för 2 veckor sen. Efter 1,5 timme började det kännas där pilotten (en kula i sulan) går upp under foten att det började bli ansträngt. Bytte till mina Asics GT-2000 med vanlig sula. Efter några varv kändes det inte ok. Funderade redan då på att lägga av men jag ville testa lite till för jag kände att löpningen i övrigt flöt grymt bra. Tog mina Mirage igen och la i dubbla vanliga sulor, det var som en dröm att springa i. Jag matade på och sprang bara fortare och fortare. Snabbaste varven var ner på 2 min, varje varv är 390 m.
Vid 4 timmar bytte jag till Asics:en igen med nya inläggen. Var lite stelt i foten med det gick rätt bra ett tag. Bytte sedan tillbaka till Miragen med dubbla sulor.
Framåt varvbytet vid 6 timmar började jag känna av foten men jag tänkte att varvbytet skulle göra gott. Passerade knappt 53 km på 6 timmar. Efter varvbytet försökte jag att sänka farten något och sikta på att nå 100 km på 12 timmar. Men efter timme 7 började foten kännas så mycket så att jag började känna att det fick räcka. Testade några skobyten till innan jag bröt men hittade inget som fungerade.
La mig och sov under natten och var sedan ute och försökte heja på mina medtävlande som fortfarande kämpade.

Är helt klar nöjd med insatsen. Tycker att det var ett bra upplägg  med 3+1. Ska testa det igen men då när foten har blivit helt bra. Nu blir det några dagar på crosstrainern innan jag ska sakta börja jogga igen. Närmsta loppet är Skövde 6-timmars om 2 veckor men det blir nog mer en social promenad än löpning.

Nu i helgen är det dags för 24-timmars i Finland. Jag har ändrat i en del av min plan med tanke på besvären jag har haft med min fot. Har ett klart mål som jag kommer att kämpa för.

Det går att följa loppet på http://endurance.fi/live/e24-2015/
Uppe till höger finns det länkar till live-resultat och möjlighet att skicka hälsningar under loppet. Jag har startnummer 126.

Senaste veckorna har jag känt en spänning i senan som går under foten fram till stortån.  Trots vila och massage ville det inte riktigt ge med sig. I måndags gick jag för att kolla upp foten. Jag har en överansträngning av stortåleden. Orsaken är nog dels lite svaga muskler som ska stabilisera foten och det hala väglaget. Har känt en del trötthet i främre delen av foten när jag har sprungit på isiga vägar med dubb.
Nu blir det ett tag med alternativ träning och styrketräning för foten. Har för första gången i livet skaffat en gymkort.

Min plan att springa i Espoo för att få en direktplats till Spartathlon kan jag glömma. Vill vara helt säker på att foten fungerar innan jag drar igång någon tuffare träning. Jag har lagt alla mina anmälningar till lopp på is för att inte sätta någon press på mig att börja träna för tidigt. Tar hellre en veckas alternativträning extra än att tvingas vila hela året.

Jag, Madelene och vår yngsta dotter Felicia åkte in till Stockholm. Jag skulle springa marathon och Felicia 10 km. Med sina 11 år var hon klart den yngsta deltagaren i loppet.

Min inställning till loppet var att jag skulle springa det som ett träningspass där det viktigaste var att jag inte fick energidippar och att jag inte skulle vägga som jag gjorde på Vintermarathon.

Loppet går på en rätt tuff 1500 meters bana. Först är det 750 m nedför till en vändpunkt och sen uppför till varvningen. Backarna var inte så långa men rätt branta. Första timmen var roligast då mötte jag Felicia efter varje varvning. Jag fick också möjligheten att springa ett litet tag med henne när jag passerade henne. Hon sprang in på fina 55:43.
Efter halvvägs började jag nedräkningen. Jag har lätt att hitta ett mentalt flyt när jag springer varvbanor. Benen kändes rätt ok, jag var trött sista milen men det var ungefär som förväntat. Det viktiga var att jag inte kände mig tom på energi. Sprang i mål på 3:35:17. Efter målgång blev det ett snabbt ombyte vid bilen för att i snöfallet åka hem. Fint arrangemang som jag gärna springer igen.

Jag och Felicia innan start

Här skulle jag kunna skriva en hel del men det skulle mest vara upprepning av vad jag tidigare har skrivit.

Sammanfattar med en bild över årets största händelse.

Har tagit det lugnt och verkligen vilat kroppen under oktober. Har inte sprungit mer än 194 km fördelat på 17 pass. Förra helgen var jag i Bålsta och sprang halvmarathon ett fint arrangemang som bara kostade 50 kr inklusive fika efter. Vi var dryga 20 löpare på 10,5 och 21 km.

Nu ska jag växla upp träningen lite, få upp lite distans och fart. Har 3 lopp kvar det här året. Redan nästa helg blir det Vintermarathon i Stockolm. 22 november är det tunnelrun, 10 km i tunnlar under Stockholm, kommer nog att bli en fin upplevelse. I december ska jag springa Blåfrusen 70 km på blå leden i Vaxholm. Hoppas på snö och kyla då.
Tänkte väl avsluta året med en löpning Stockholm-Enköping i mellandagarna.

Från ett pass i december 2010.

Jag har gjort en sammanställning av mina tider. Jag är nöjd med loppet fram till det är en 30 km kvar där börjar jag tappa rejält både i tid och placering. Placeringen i sig är inte viktigt men de visar att det ska gå att hålla upp farten där. Tappet beror dels på att jag inte fick i mig vätska och energi samt mitt tidigare distansrekord var 180.
En annan faktor är hur lång tid man har varit ute. Oavsett vad man gör är det påfrestande att vara vaken i över 35 timmar.

I år var det ett bra år endast 42% bröt loppet. Det beror nog mycket på det svala vädret under första dagen. En intressant detalj är att 49 löpare bryter under de 36 km mellan cp 35 och 47. Det är bara 19 löpare som bryter sista 75 km.

Jag har som plan att springa nästa år igen och har några saker som jag vill ändra på. När jag nu vet hur banan ser ut kan jag göra en lite bättre plan. Jag ska ändra en del på träningen till nästa år.
-Öka mängden känner att jag skulle behöva öka längden på mängdveckorna.
-Mer backträning finns en hel del att vinna på i utförslöpningen.
-Öka farten på passen och framförallt  lägga in fartmoment i långpassen.

Hoppas att det finns någon som kan tyda min tabell.