Kategoriarkiv: Tävling

Skövde 6-timmars

Lämna ett svar

Efter nästan 2 månaders problem med förkylning så var årets Skövde 6-timmar mer ett testlopp. Planen var att ta det lugnt och kanske försöka öka farten lite på slutet.
Jag och Madelene kom ner till Skövde på fredags kvällen och gick ut och åt den traditionsenliga pizzan. Logistikmässigt är loppet väldigt bra, loppet går i parken precis utanför hotellet. Det är bara att bära ut sin låda till varvningen och ställa sig på startlinjen. Kände mig laddad och var noggrann med att inte dra på vid startskottet. Efter ett drygt varv kom jag i kapp Sandra och sprang sedan med henne i 2 timmar. Vi höll oss runt 5:20-5:30 min/km. Efter det sprang jag ensam nästan hela tiden, det var vid några tillfällen jag sprang något varv med en annan löpare och pratade. Tyckte att tiden flög iväg och helt plötsligt var det knappt 2 timmars kvar. Hängde på mig mp3-spelaren och sprang runt och njöt. Hela kroppen kändes bra, benen började väl känna av att jag hade sprungit 4 men det var inte så farligt. Passerade 60 km när det var en dryg kvart kvar av loppet, bestämde mig för att avsluta över 63 km. Fick springa på rätt bra sista 5 minuterna men det kändes bra. Helt klart nöjd med dagen. Efter loppet var det middag på hotellet och prisutdelningar. Det sattes nytt svenskt rekord på damsidan med 80,1 km.

Nu blir det att få till träningen inför TEC. Har Ursvik ultra 45 km som ett litet test 1 april.

Återhämtning och följa Spartathlon

Lämna ett svar

Nu har det gått 2 veckor sedan Black river run. Den här veckan har jag kunnat öka upp distansen på löpningen lite. Springer mycket på känsla. Trots att det är återhämtning så ställde jag mig på startlinjen till Ledningslöpet mellan Surahammar och Skultuna i torsdags. Det lät för roligt för att hoppa över. 13 km grusväg i mörkret med pannlampa. Alla fick  en reflexväst innan start. Sprang lugnt och kände mig rätt pigg hela vägen.

Nu under helgen har jag med spänning följt årets Spartathlon. 6 av 8 svenskar lyckades ta sig i mål. Jag gläds med de som kom till Sparta och lider med de som var tvungna att bryta. Jag har både brutit (2013) och gått i mål (2014) på den 246 km långa banan. I år var det väldigt många som lyckades ta sig i mål.

Svårt att fota i mörkret

 

Black river run

Lämna ett svar

Ja, jisses, det har tagit några dagar att vakna till efter loppet och nu ska jag försöka sammanfatta min upplevelse.

Målsättningen var hög, jag ville klara A-kvalgränsen för Spartathlon nästa år. Tiden på 100 mile har skärpts till 16:48. Jag visste att det är på gränsen till att jag skulle klara av det. Gjorde upp en plan för jämn fart och en sluttid på 16:40. Tiden per varv var beräknad till 1:40.

För att lyckas hade jag tagit hjälp av Madelene som skulle sköta supporten på dagen, Christer som skulle supporta kväll/natt och vara pacer sista 2 varven. Kristian som skulle vara pacer varv 7-8.

Innan start var jag väldigt nervös och spänd. Vi kom till Västerås en dryg timme innan start. Pratade med andra löpare och fixade ordning lådan med energi och gav Madelene sista instruktionerna.  Tanken var att hålla stoppen i varvningen så korta som möjligt. Jag hade 2 likadana vätskebälten med mig så att jag snabbt kunde byta till ett nytt bälte med sportdryck och gel.

Vid starten placerade jag mig långt fram så att jag inte skulle riskera att det blev trångt på stigarna i början. Starten gick och det var en grupp på runt 8 löpare som drog iväg i ett väldigt tempo. Jag hängde på till en början men kände att det gick alldeles för fort. Försökte hålla ner tempot så gott det gick. Grundplanen var att låta ta den tid det tar att ta sig genom stigarna första 4 kilometrarna och sen när det var mer lättlöpt köra i runt 5:45-tempo. När jag passerade andra vätskekontrollen ute på banan såg jag att jag skulle vara en 10 minuter för snabb på det första varvet. Hoppades på att Madelene hade hunnit förbereda nästa bälte. Det gick bra och jag gav mig ut på nästa varv.

Första 4 varven flöt på bra, jag låg cirka 20 minuter före schemat. Lite tråkigt i mellanåt då jag sprang mycket själv. Började räkna ner mot varv 7 då jag skulle få sällskap. På varv 4 kände jag mig lite seg men såg fram mot maten jag skulle få i varvningen. När jag kommer ut en bit på varv 5 så känner jag att jag börjar bli illamående. Ringer till Christer som nu  har tagit över och säger till att jag inte vill ha mer sportdryck utan Ginger Ale och vatten istället. När jag kommer in i kontrollen får jag också en saltgrogg då jag har tagit för lite salt under dagen. Känns klart bättre när jag ger mig ut på nästa varv.

Varv 7 blir det lättare då kliver Kristian på som pacer och jag tycker att magen känns stabilare. Han lägger sig framför mig och håller upp tempot. Jag är inte så snabb genom skogen men sen när vi kommer ut på grusvägen så dras farten upp. Det är precis så att jag kan hänga på. Perfekt precis så jag vill ha det. På varv 8 blir jag tröttare, är framförallt väldigt trött i huvudet, det märks att det har gått åt mycket mental energi till att hålla fokus under loppet. Vi kämpar på men jag känner att jag tappar mot min sluttid.

När jag kommer in till varningen så är jag rätt slut och behöver fylla på mer lite mer energi innan jag ger mig ut. Christer är laddad och vill inte ge mig någon möjlighet att snika åt mig någon vila. Helt rätt vi är där för att springa. Han babblar på och jag svarvar enstavigt och otydligt. Är riktigt nere på botten och kämpar. När vi passerar första vätskekotrollen kännes det lättare ett tag men när jag kommer fram till backarna efter andra vätskekontrollen så segar jag ihop igen. Sista varvet är jag helt väck bara kämpar för att hålla mig springande. Stundtals går det riktigt bra men dalarna är djupa och backarna branta. Vid sista vätskekontrollen känner jag hur det svartnar till för ögonen men hinner komma igång innan jag svimmar. Säger till Christer att när vi kommer i mål finns det risk för att jag svimmar. Känner i backarna vid Rocklunda att jag inte har mycket kraft kvar. Är lite sur på mig själv att jag inte kan trycka på mer. När vi kommer ner för sista backen så släpper alla hämningar och jag pressar upp mig i 4:30-fart. Kommer in i mål och vill inte lägga mig ner på backen utan springer in i tältet och greppar en tältpinne. Står där framåt böjd till någon kommer fram med en stol till mig.

Sluttiden blev 17:15:53. Inte helt enligt plan men jag är grymt nöjd ändå. Jag gav allt, min support gav allt och det är det som räknas.

Glad efter målgång. Foto: Christer

Glad efter målgång. Foto: Christer

 

 

 

Sweden Iron Trail

Lämna ett svar

Sweden iron trail går i skogarna runt Kristinehamn med start och mål vid gästhamnen. Det finns två distanser 24 km och maraton.

Jag hade laddat för loppet hela vecka och var grymt sugen på att springa men när jag vaknade upp på lördags morgonen hade jag en grym nackspärr. Tänkte först att jag skulle stanna hemma men så tänkte jag det kanske släpper när jag kommer igång.
Framme i Kristinehamn tar jag ut väskan ur bilen och hinner tänka att den känns lite lätt och då kommer jag på att jag hade glömt löparskorna hemma. Det var en timme kvar till start så jag gick in och hämtade ut nummerlappen sen fick jag åka till Team sportia och leta efter ett par skor. Valde mellan Asics Fuji racer och Kinavara 7. Efter ha stått och velat ett tag så valde jag Kinvara 7. Funkade bra i skogen i och med att det var så torrt.

Innan start testade jag och jogga lite för att känna hur det var med nacken. Kunde inte titta upp riktigt och hade dålig pendelrörelse med högerarmen. Men jag bestämde mig för att starta men att ta det lugnt runt.
Starten gick och jag valde att inte rusa med i början då det gick väldigt fort. Kändes som jag låg i slutet av fältet trots att jag höll 4:45-fart.
Första 6 km är lätt löpta på grusade gångvägar sen springer man växlade mellan stigar och grusväg. På en del ställen är det rätt teknisk stig. Jag hade problem att hålla upp farten i skogen för jag såg inte mer än en meter framåt på grund av nacken. Hade också svårt med balansen när inte högerarmen var med riktigit.  Funderade ett tag på om det var så smart att springa men samtidigt tyckte jag att det skulle vara jobbigt att ta sig tillbaka till Kristinehamn så jag fortsatte.
Efter 20 km kommer man in på den vackraste delen av banan man springer över en våtmark och förbi en liten sjö. Jag springer och tänker på att jag ännu inte har ramlat när jag plötsligt slår foten i en sten och faller på stigen. Slår upp knät och blir liggande ett tag. Förbannar mig själv för min slarvighet och börjar sakta jogga vidare. Är nu ännu stelar än innan.
Efter långa backen efter kontrollen vid 26 km blir det stiglöpning i 6 km, här går det långsamt jag är helt slut i överkroppen och kan inte titta upp alls utan jag ser i princip bara mina fötter. Farten pendlar mellan långsam jogg och gång.
När jag äntligen kommer till kontrollen vid 32 km så vet jag att det blir bättre väg fram till mål. Precis när jag ger mig i väg så kommer en löpare in till kontrollen. Får en ide om att han inte ska om mig och börjar springa på i hyffsad fart. När det är 5 km kvar så är det bra väg och jag är på väg in i Kristinehamn. En konstig känsla där överkroppen är helt slut och benen hur pigga som helst. Efter målgång får jag t-shirt och en snygg bit järn.

Loppet är riktigt bra arrangerat och jag hoppas på att kunna springa nästa år igen.
Nu ska jag ladda inför Black river run om 3veckor.

Järnbiten

Järnbiten

Spartathlon 2015

Lämna ett svar

Förra veckan var det lottning för platserna till Spartathlon 2015. Jag fick en plats, dock valde jag efter viss tvekan att tacka nej. Det var inget lätt beslut men det känns som rätt beslut. Dels känner jag mig inte helt bra i foten ännu vilket gör att jag ligger under hälften av den träningsmängd jag brukar ha vid den här tiden. Jag räknar med att det kommer att ta cirka en månad till innan jag känner mig helt bra. Jag känner också att jag inte hinner med att göra den träningsmängden månaderna innan i år. Det hade också blivit så att jag hade fått ändra mina semesterplaner för i år för att kunna åka till Grekland.
Fördelen är att jag kan passa på att springa andra tävlingar som jag de två senaste åren har hoppat över för att kunna springa Spartathlon.

Jag är helt inställd på att springa nästa år. Förhoppningsvis kan jag få till två resor till Grekland 2016. Först Olympian race i maj och sen Spartathlon i september.

Hoppas på en till nästa år.

Hoppas på en till nästa år.

Stockholm Tunnel run

Lämna ett svar

Hela veckan innan loppet funderade jag på om jag över huvud taget skulle springa. Kände inte för att trängas med 42000 andra löpare. Men jag hämtade ut startkitet på fredagen och åkte med familjen in till Stockholm på lördags förmiddagen. Vi parkerade bilen på Norrmalm och medans resten av familjen gick på shoppingtur så joggade jag bort till Värtahamnen.
När jag kom ner till startområdet tyckte jag att det var gott om tid men speakern ropade ut att det var 2 minuter kvar innan det skulle stänga startfållan som jag skulle in i, jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen utan fick gissa mig till var starten var.

Väl framme vid starten gick jag lite längre fram i fältet, inte för att jag tänkte springa så fort men för att få en så lätt start som möjligt. Jag hade inget mål att springa fort utan mer att uppleva loppet. Jag sprang loppet i en lugnt återhållsamt tempo, passade på att dricka vid vätskekontrollen tog lite glögg och pepparkakor, riktigt mysigt. Visste att det skulle vara en rejält uppförsbacke till mål. När det var en kilometer kvar ökade jag farten och maxade på uppför riktigt skönt. I mål på 49:21 inte min snabbaste mil direkt men en trevlig tur i underjorden.

Starten

Starten

 

En bit in i tunneln

En bit in i tunneln

Spartathlon nu börjar det, hoppas jag, kanske om det går

Lämna ett svar

Har packat väskan och fixat ordning på alla prylar. Den stora frågan är, hur känns formen? Svaret är enkelt, uselt! Hade jag fått frågan för 1,5 vecka sen hade jag sagt att den var på topp och all träning har funkat bra. Men senaste veckan jag har dragits med en förkylning som har gått upp och ner. Hade bestämt mig för att inte åka. Men jag vill ge det en chans och för det krävs det att jag är på plats.

Det går att följa loppet på
http://www.spartathlon.gr/participants.html

Madelene kommer att uppdatera bloggen förutsatt att jag startar.

 

Skogsmarathon i Gävle

1 svar

Igår var jag i Gävle och sprang Skogsmarathon. Banan är en fin halvmarathonbana som löps i 2 varv. Det är blandat grusväg och stigar och cirka 100 m asfalt. Det är ganska mycket sten på stigarna men det är ganska brett så det är inga problem att springa där. Grusvägarna är fina utan gropar så det går att springa på rätt bra där. Inga direkta backar, det kändes som att det var mer nedför en uppför även fast det är en varvbana.

Min tanke var att springa ett lite snabbare första varv och sen ta det ganska lugnt för att inte slita på kroppen så mycket. När jag kom inför varvning fick jag höra att jag var första herre och att jag var 2 minuter efter ledaren i damklassen. Jag brydde mig inte så mycket om det utan jag fortsatte som planerat och drog ner lite på tempot. När jag hade kommit 11 km ut på andra varvet hände det som jag hade fruktat, jag ramlade men hade sån tur att jag ramlade i en mjuk mosse. När jag kom in i nästa skogsparti ser jag ryggen på damledaren och straxt efter var jag ikapp. Vi växlade några ord, hon hade då ramlat 3 gånger och hade krampkänningar. När det var 5 km kvar till mål började jag fundera på var resten av herrlöparna var. Jag hade väntat mig att bli omsprungen under andra varvet. I och med att jag inte ser någon bakom mig tänker jag att lite ska de få jobba för att komma ikapp och gör en fartökning in mot mål. Det var inte någon som var nära, jag sprang in på 3:33 och tvåan kom in på 4:09. Segraren i damklassen kom in på 3:34.

Totalt var det en fin tävling med en bra banan mycket välmarkerad ingen risk att springa fel. Kontroller var femte km. Kan klart rekommenderas.

 

Träning och Bellmanstafett

Lämna ett svar

Träningen flyter på helt enligt plan. Jag känner att jag tar till mig träningen bra. Effekten av det just nu är att jag känner mig stark på långpassen och när jag går ner lite i fart kan jag bara ligga och rulla på utan större ansträngning.

I lördags var det Bellmanstafetten. En rolig tävling där alla kan vara med. Det finns elitlöpare som springer på 15 minuter och det finns en del som behöver en timme för att ta sig runt 5 km.
Vi hade ett lag bestående av släkt och vänner. Jag sprang förta sträckan på 20:50 och det var ungefär där jag hade räknat med att hamna. Roligast var min yngsta dotter som sprang sitt första 5 km-lopp, en bra insats på 25 minuter. Starkt av en 10-åring tycker jag.

Spartathlon närmar sig

2 svar

Idag är det 6 veckor kvar till start. Träningen har tagit en annan form nu. Det är inte samma kilometerknarkande som tidigare, visst det blir ganska många kilometer men varje pass har ett klart syfte och mål. Jag känner mig motiverad att köra varje pass. Det är en härlig känsla att sitta på jobbet och verkligen längta efter att få komma hem och köra passet.
Utrustningen till Spartathlon börjar bli klar. Jag har letat runt på nätet och lyckats få tag på ett par Mirage 2 skor.
Jag har anmält mig till Skogsmarathon i Gävle 30 augusti. I och med att det ligget i slutet på en mängdvecka kommer jag att använda det som långpass. Verkar vara en fin bana som löps i 2 varv.
Helgen innan ska jag springa 2 sträckor på Bellmanstafetten tillsammans med familj och vänner, ska bli riktigt kul.