I lördags kom vi hem från en vecka på Öland. Det har varit en helt underbar vecka med fantastiskt väder. Jag har sprungit korta pass på runt en mil varje dag. Det viktigtaste har varit att umgås med familj och vänner. Nu går jag mot en period med mycket träning inför Spartathlon. Nästa helg åker jag till Skövde och springer 12 timmars på ultrafestivalen.

I och med att Enköping är platt som en pannkaka ville jag komma iväg till lite backigare delar av landet under semestern. Vi hyrde en stuga vid Idre fjäll lördag till onsdag. Efter att vi hade kommit upp på lördagen och familjen hade installerat sig i stugan stack jag ut på en liten tur runt anläggningen. Jag har varit många säsonger i Idre och åkt skidor när jag var barn, både utför och på längden. Roligt att se platserna där jag har lärt mig åka skidor.

På söndagen åkte vi till Fulufjällen och vandrade runt Njupeskärsfallet. Avslutade turen med bad i Dalälven. När vi kom tillbaka till Idre sprang jag en kort runda på spåren runt fjället

Ett långpass var inplanerat till måndag morgon. När jag vaknade vräkte regnet ner. Efter frukost hade det lättat lite och jag gav mig iväg. Jag sprang runt fjället och över till Stäjan som är en topp som ligger bredvid Idrefjäll. Stigen upp var rejält stening och det var inte förrän jag hade passerat trädgränsen som det gick att jogga uppför. Sista biten upp till toppen fick jag gå för det var för brant. Väl uppe såg jag inte mer än ett par meter för regnet och de låga molnen. På vägen tillbaka sprang jag upp på Idrefjäll och ner på andra sidan. Det gäller att ta vara på backarna man får.

Tisdagen började med ett pass på spåret runt fjället och när jag kom tillbaka till anläggningen sprang jag grusvägen upp till toppen av fjället. I och med att det var sista passet gav jag allt uppför. När jag kom upp till toppen hade jag sån mjölksyra att jag skakade.
Efter lunch var det dags för höghöjdsbana med familjen. Det var riktigt roligt och tufft. Jag kände att jag hade gått på hårt i löpningen och på de delar av banan man skulle använda benen blev det jobbigt.

Utsikten från Städjan kan vara fantastisk.

Jag har verkligen sett fram emot det här loppet. Tanken var en fin resa första 12 timmarna och sen en rejäl kamp för att nå målet.
Det blev inte riktigt så, första överraskningen kom på fredagen när jag läste på jogg.se att vi skulle springa samma bana som rullskidsåkarna använde på SM-veckan och  att det gick att se banan på tv. Jag gick in på SVT play  och tittade och fick se en rejält kuperad bana. Jag gillar när det är lite backar men det här kändes som att det kunde bli tufft.
På fredagen åkte hela familjen ner till Göteborg. Jag tog tåget upp till Borås på lördagsmorgonen medans resten av familjen förberedde sig på att gå på Liseberg. De skulle komma upp under söndagen och hämta mig.
När jag kom fram till tävlingsområdet kom nästa överraskning, vi skulle inte springa på vägen utan vi skulle använda trottoaren, i och med att tävlingen inte har SM-status så räknas den inte in som en tävling under SM-veckan.

I och med att arrangören inte hade några bord åt oss löpare att ha egna saker på hade jag pratat med Jan-Erik och fick låna en hörna av hans bord och tält.
Klockan 13 var det dags för start, vi ställde upp på vägen för att alla skulle få plats och sen efter 400 meter skulle vi svänga upp på trottoaren. Vi fick en kort genomgång sen gav vi oss iväg. Vi blev en lite klunga på 7-8 löpare som sprang först och gissade vägen då arrangören inte hade markerat ut banan. Första varvet sprang jag i alla uppförsbackar men redan på andra varvet började jag gå i en backe.
Det var rejält varmt, det fanns ingen skugga efter banan. Efter en halvtimme kom det fram en vattenslang så att man kunde blöta sig lite. Kände redan efter en timme att det gick tungt i värmen, jag började fundera på när det skulle bli svalare. Tänkte att jag skulle ta det lugnt och vänta i kvällen och öka farten när det inte var så varmt.

När vi passerade första 6 timmarna var jag redan rejält trött, det kändes som att jag hade sprungit 13-14 mil men i själva verket var det drygt 5 mil. Jag gick ett helt varv för att återhämta mig lite. Vid 21-tiden på kvällen började temperaturen bli behaglig, jag försökte dra på lite grann men kände efter en timme att det slet rejält på hela kroppen. Jag hade räknat med att passera 100 km på runt 11 timmar. När 12 timmar hade gått hade jag inte kommit mer än 96 km. Det gick tungt och jag fick slita för varje meter. När jag hade passerat 100 km gick jag och la mig i 20 minuter för att få lite återhämtning. Det släppte lite grann och det kändes som att jag hade en chans att nå dryga 180 km. Senare på natten gick det tyngre och tyngre. Jag gick två varv sen var jag tvungen att sätta mig ner, så här höll det på hela natten och motivationen sjönk för varje timme.
Klockan 12 kom Madelene och barnen. Jag gick en varv med Madelene som sällskap sen kände jag att det fick räcka. Jag hade kanske tagit mig två varv till men hade ingen lust. Resultatet blev dryga 147 km. Inte som jag hade tänkt mig. Det var många som hade det tufft under dygnet men det fanns också löpare som gjorde bra resultat.
Annika Nilrud imponerade med sin fina löpning och ett resultat på dryga 215 km.

Jag vet inte vad det var som gjorde att det gick så dåligt den här gången. Tror att det var många små saker som spelade in. Värmen, gick ut för hårt och dåligt med mat tror jag är grunden i misslyckandet.

Det var ett tag sen jag gjorde några inlägg. Träningen har flutit på bra och jag känner mig återhämtat från Olympian race. Den här veckan tar jag det lugnt, sprang 10 km idag mest för att kolla att allt kändes bra.
På lördag kl 13:00 startar Riksmästerskapet i 24-timmarslöpning i Borås.
Loppet går att följa på Jogg.se både resultat och live-stream.

Min målsättning är inte större än att jag vill hålla mig på banan i 24 timmar springandes/joggandes och känna mig trött när jag går i mål.

Så här trött och glad vill jag vara på söndag. Foto: Olympian Race

I år fick jag chansen att vara farthållare i 5:15-gruppen. Som farthållare ska man hålla så jämn fart som möjligt. I och med att vi springer på bruttotiden så ligger vi cirka 2 minuter efter i schemat när vi passerar startlinjen, och det ska fördelas ut under loppets 42 km. Vi var två farthållare för 5:15 som startade i startgrupp G. De första 5 km var svårast att hålla rätt fart, det var ganska trångt och vi hade många löpare som sprang om oss. Jag hade ett mellantidsarmband med alla km-tiderna. När vi nådde Västerbron på första varvet gick vi första korta backen från Söder Mälarstrand upp till brofästet. Vid halvvägs låg vi 50 sekunder före schemat, precis lagom att fördela ut på de sista 21 km. När vi kom ut på Djurgården på andra varvet kom vi ikapp många slitna löpare, en del lyckades att hänga på oss. När vi passerade Västerbron på andra var vi en ganska stor grupp. När vi passerade 40 km började vi peppa löparna att fortsätta springa. Härligt känsla att se en sliten löpare plocka fram den där sista viljan. Klev över mållinjen 1 sekund för sent. Det här vill jag göra om.

Sturegatan 1 km från mål

Olympian Race är ett lopp  som går varje OS-år mellan Nemea och Olympia i Grekland. Loppet är 180 km långt med cirka 4500 höjdmeter. Banan består av asfalt, grusvägar och stigar. Många delar är väldigt steniga. Längs banan passerar man 20 st check points (cp) där det serveras allt från vatten och sportdryck till chips, frukt och pasta.

I år var vi 4 svenskar som skulle springa, jag, Sandra Lundqvist, Jan-Erik Ramström och Per-Ola Axelsson samt Alexander Nikolaidis som bor i Grekland.

Tidig torsdagsmorgon möttes vi på Arlanda för att ta 6:20-planet som skulle ta oss via Köpenhamn till Aten. Framme i Aten mötte Alexander oss på flygplatsen och skjutsade oss in till Hotell Stanley där vi skulle möta upp de andra löparna och åka vidare till Kalamaki. Vi hade så mycket tid att vi hann äta lunch innan det var dags att ta bussen till Kalamaki beach hotell som ligger cirka 8 mil utanför aten. Vi blev tilldelade rum, jag fick dela rum med Jan-Erik och Per-Ola. Sandra fick dela rum med Susan från Schweiz.
Efter middagen var det dags för informationsmöte om loppet. Det var inte några nyheter. Det som var mest intressant var hur vädret skulle bli då det fanns risk för regn.

Jag hade lite svårt att somna men när jag väl somnade sov jag som en stock. Vi gick upp och åt frukost och sen var det dags att lämna i våra drop bags som skulle skickas ut till check pointsen. Jag hade 5 st drop bags med olika innehåll, den viktigaste var den som innehöll mina kläder för natten som jag skulle få ut på cp 7. Efter det hade vi gott om tid att ligga i solstolarna vid poolen och slappa. Det togs en del bilder som skickades till arbetskamrater hemma i Sverige, tror att det var mycket uppskattat här hemma. Efter lunch var det dags att packa väskan och sätta sig på bussen som skulle ta oss till starten i Antika Nemea.

Innan loppet hade vi kommit överens om att hänga ihop i början. Min plan var att hålla 6:30 min/km första 20 km. Det är en ganska platt sträcka på asfalt. Det jag var mest rädd för där var att springa för fort. Efter cp 3 20,5 km kom första riktiga uppförsbacken, vi skulle ta oss 400 höjdmeter och sen ner lite till cp 4. Efter cp 4 hade vi en tuff stigning som skulle göras ganska brant uppför på stigar och grusvägar. När vi närmade oss passet vi skulle passera genom började det regna. Det var några försiktiga droppar i början för att sen övergå i ösregn. Temperaturen hade fallit rejält. När vi kom upp på asfaltsvägen som skulle ta oss genom passet och ner i dalen på andra sidan blåste det hård vind. Det var som att springa in i en vattenvägg. Alla frös och värst var det för Sandra. Som tur var hade hon en överlevnadsfilt i ryggsäcken som hon kunde dra runt sig. Väl genom passet och några höjdmeter ner slutade det regna. Det tog ett tag innan värmen började komma tillbaka. Framme vid cp 5 stannade vi för att dricka kaffe och få nya krafter. På väg mot cp 6 54 km så började det att mörkna. Jag hade en lite pannlampa med mig i midjeväskan som jag tog fram, de andra hade bättre lampor så använde mest min som varningslampa till bilarna. Det var ganska mycket trafik på vägen mot cp 7 i Levidi, det är målgång för 62 km-löparna. Framme vid cp 7 stannade vi ett tag vi skulle äta lite och jag skulle byta till mina nattkläder med reflexväst. Efter cp 7 kommer loppets längsta sträcka till nästa check point. Det är 22 km till cp 8 och det är ett berg mellan. Jag hade från början bestämt att gå i de långa uppförsbackarna. Det var en mil till toppen på backen. Vi gick ganska fort och på vägen upp gick vi om 10 löpare. Uppe på toppen hade det sagts att det skulle finnas en extra kontroll men det var det inte. Vi började springa ner mot nästa by och en bit ner passerade vi extra kontrollen. Vi stannade och tog ett glas cola och lite chips sen bar det av nedför. När vi närmade oss byn hade Sandra fått väldigt ont i sitt ben. Hon hade problem med benet innan start redan från start hade hon haft lite ont men nu hade det blivit värre. När vi kom till cp 8 var Alexander där och hejade på. Han hade sprungit 62 km-loppet. Vi pratade lite och jag passade på att dricka lite soppa. När vi hade kommit ett par kilometer valde Sandra att vända tillbaka, det fungerade inte att springa med det onda benet. Ett klokt beslut som inte är lätt att ta.

När vi kom upp till cp 9 valde Per-Ola att ta det lite lugnare. Jag och Jan-Erik gav oss iväg. I en av nedförsbackarna passerade Per-Ola oss med en rejäl fart. Väl framme vid kontrollen fyllde jag och Jan-Erik flaskorna inför den 19 km långa etappen vi hade framför oss. Här var det sista gången jag så Per-Ola i loppet. Jag sa till Jan-Erik att när det ljusnade hade jag som plan att öka farten en del. Han hade problem med sitt knä och behövde ta det lite lugnare så nu var jag själv. Efter cp 11 kommer det ett antal kortare etapper på 5-6 km och det var ganska lätt att räkna ner. Vid cp 13 hade jag en ny t-shirt och solkräm. Det började blir varmt och jag visste att när jag passerar nästa check point så är det mindre än en mara kvar. Efter cp 15 var det dags att passera floden. Förra gången jag sprang var det ganska lite vatten men jag misstänkte att det kunde vara mer nu med tanke på nattens regn. Det var ganska mycket vatten och framförallt strömt, jag hade svårt att hålla balansen men över kom jag. Det flöt på väldigt bra fram till cp 16 150 km. Nu var det en tuff stigning på ganska dålig väg och första delen av nedförsbacken var väldigt dålig med lösa stenar. Det var först när jag kom ner på asfalten som det gick  att springa igen. Kände att det tog ganska lång tid, det 15 kilometrarna mellan 145 km och 160 km tog 2:25! När det var ungefär en mil kvar planade banan ut och det var inga direkta backar, här försökte jag hålla upp farten så mycket jag kunde efter cp 19 är det 5 km kvar till mål, räknade ner och när det är en kilometer kvar ser jag målet. Springer på så gott det går och håller så när på att kliva på en huggorm som ligger på vägrenen. Tar mig i mål på 24:41 vilket är mer än 2 timmar bättre än förra gången. I mål fick jag min olivkrans och gick ner på Olympia-stadion för att fotograferas. Alexander var där och vi tog några bilder tillsammans. Efter det blev jag uppskjutsad till hotellet. Framme vid hotellet blir man behandlad som en stjärna, en piccolo som bär väskan en annan som tar vätskebältet. Jag får också en smörgås och dricka.

Jag ringer hem och berättar att jag är i mål, plockar av mig alla saker och går och duschar. När jag har tvättat mig klart och bara står och njuter så somnar jag i duschen. Vaknar till och tänker att det är nog bättre att jag går och lägger mig. Hinner precis somna till och då kommer Jan-Erik in han hade kommit i mål 35 minuter efter mig.  Vi snackar ett litet tag sen går han och duschar och jag somnar igen. Någon timme senare kommer Per-Ola, han var i mål på 26:45.

Efter några timmars vila var det dags för prisutdelning och middag. Jag mötte Sandra i hotellets reception, hon kom stödd på en stav hon, hennes ben var inte bra. Vi gick ner till området där vi skulle sitta. Som vanligt drog prisutdelningen ut på tiden så vi fick inte mat förrän straxt efter 10 på kvällen, jag var vrålhungrig och lassade tallriken full. Efter ett par tuggor märkte jag att aptiten inte var så bra men försökte få i mig så gott det gick. På söndagen var vi nere vid Olympia och gick en guidad visning av området, riktigt bra guide. Jag och Per-Ola hade en 100 m tävling som jag förlorade. Per-Ola testade också att springa barfota inne på Olympia men då kom en vakt med visselpipa och skällde på honom. Efter lunch var det dags att packa in väskorna i bussen för att åka till avslutningsmiddagen i Nemea. Vi fick en timme själva nere på stan i Nemea då vi passade på att äta en glass och dricka lite öl. På middagen var det en blandning av lokalbefolkning och löpare. Ingen i svenskgänget ville vara med på dansen så jag fick offra mig och ställa upp på lite Zorba.
Efter middagen blev det en dryg timmes bussresa tillbaka till Aten. Busschauffören körde fort och ett tag körde han ett race med en annan buss. I Aten hade jag bokat ett rum åt oss alla fyra på ett ganska enkelt hotell. Det var en rad av sängar i ett rum, lite Spartathlon-känsla. Vi var uppe ganska tidigt på måndagen och tog en taxi ut till flygplatsen. Det är en ganska speciell känsla att sitta i en sliten Skoda som kör 150 km/h genom Atens morgontrafik samtidigt som chauffören pratat i telefonen och försöker ge oss lösenordet till WiFi:t i bilen. Väl framme på Arlanda väntade familjen.

Tack Sandra, Jan-Erik, Per-Ola och Alexander för fantastiska dagar i Grekland.

Jag åkte till Grekland med målsättningen att komma topp tio och springa under 24 timmar. Jag lyckades inte riktigt med det men är väldigt nöjd ändå. Tycker att jag höll ihop löpingen på slutet av loppet på ett mycket bra sätt och jag känner mig trygg i det, det ger mig självförtroende inför Spartathlon.

Hela gänget.
Per-Ola, Sandra, Alexander, jag och Jan-Erik.
Foto: Alexander Nikolaidis.

Det är nära nu, på torsdag åker jag till Grekland och på fredag kl 14:30 startar
Olympian race 180 km. Jag har sprungit loppet en gång tidigare och det är en ganska tuff bana med mycket backar, ett par stigningar är 4-700 höjd meter på en gång. Jag har gjort en lång packlista för att inte missa något. Jag har slarvat med det senaste loppen och alltid saknat något, den här gången ska jag inte göra det.

Träningen har gått bra och loppen jag har sprungit i april och maj har känts bra, inga maxprestationer men bra flyt, TEC dock undantaget där jag gick på för hårt i början.
Målsättningen är att gå i mål på 23-24 timmar och känna att jag har haft bra flyt under loppet.

Några höjdmeter är det.

Det var med viss tvekan jag satte mig på bussen på lördagsmorgonen för att åka till Uppsala och starten i årets Aros Marathon. Jag har känt mig rätt sliten under veckan efter Munkastigen. En sena på utsidan av foten har ömmat en del. Väl framme på slottsgården i Uppsala testade jag att jogga lite och det kändes rätt ok. Hälsade på och pratade med många löpare innan loppet. Vädret var bra, lite svalt, svårt att avgöra om jag skulle ta med vindjackan eller inte. Bestämde till sist att lämna den i påsen med överdragskläder. Starten i Aros är lite speciell, vi springer samlat första 2 km tills vi kommer ut till banvallen. Jag kände redan vi första steget att jag var kissnödig. Ett riktigt rookie-misstag. När det väl blev fri fart sprang jag rätt fort för att nå skogspartiet en km längre fram. Efter uträttat behov gav jag mig iväg. Såg ryggen på Magnus som var med och testsprang banan ett par veckor innan. Jag sprang ikapp honom, han hade som plan att snitta 5:10 min/km vilket jag tycke lät som ett bra tempo så vi slog följe.

Fram tills Örsundsbro 24 km är det väldigt lättlöpt mest banvall och en liten sträcka på asfalt. Därefter blir loppet tyngre. Ganska många långa motlut, den värsta sträckan går under namnet Dödsrakan. Det är en dryg km på sandig väg i ett svagt motlut och ständig motvind. I år fanns också grusgropen med, två riktigt tuffa backar efter 45 km. Fram till gropen hade vi sprungit om ett par löpare och blivit omsprungna av några. Jag var ganska sliten när vi sprang grusvägen runt fältet som leder fram till gropen. Det kändes rätt skönt att få ändra steget i backen upp och när vi var på toppen kändes det som att benen hade fått ny  energi. När vi kommer över bron över E18 ser jag ryggen på en löpare en bit fram och börjar jaga. Jag tror att Magnus är med bakom men när jag kommer upp på asfalten och tittar mig om så är han borta. När jag springer över pendlarparkeringen känner jag att jag börjar närma mig löparen framför. Upp på Åsen känns det som att han ökar lite. När jag kommer upp på toppen och börjar springa ner mot torget passerar jag en annan löpare och i sista svängen in på torget passerar jag löparen som jag har jagat i 2 km.

Tog mig runt på 4:35 och är rätt nöjd med det. Tanken var inte att springa så fort utan mer få ett sista bra långpass innan Grekland.

Tack Marcus, jag som aldrig brukar svara på sånt här.

1. Vilken typ av löpare är du?
Ultralöpare på motionärsnivå, lite för ivrig dock.

2. Hur länge har du löpt?
Första loppet jag sprang var Stockholm halvmarathon 1990, sen har det varit till och från under 90-talet. 2007 bestämde jag mig för att springa Swiss Alpine och 2009 genomförde jag loppet och efter det var jag fast i löpningen.

3. Hur mycket löper du per vecka?
Årssnittet är på knappt 80 km i veckan med en del veckor upp mot 180 km.

4. Vilket är ditt “feelgood” tempo?
Det beror på distans men jag trivs ganska bra i 5:30-5:45 min/km.

5. Vad måste du ha med dig på ett pass?
Skor är ju alltid bra annars är det klocka som är det viktigaste för mig, gillar att hålla koll på mina tider.

6. Varför springer du?
För avkopplingen och för att se hur långt jag kan pressa mig själv. Gillar känslan av att få slita.

7. Har du någon gång ljugit för att få springa?
Nej, däremot har jag väl inte alla gånger haft klart för mig hur lång tid passet kommer att ta och missat en del saker på grund av det.

8. Hur ofta köper du löparskor?
Köper cirka 4 par skor per år.

9. Var/hur handlar du din löputrustning?
För det mesta på nätet, skor är så mycket billigare. Köper jag i butik försöker jag handla hemma i Enköping.

10. Dygnets bästa springtid?
Jag tycker alla tider på dygnet har sin charm. Vackrast är att solnedgång och soluppgång.

11. Hur ofta tävlar du?
Jag ställer upp på tävlingar cirka 10-15 gånger per år. Tycker att det är som en fest att vara på tävlingar.

12. Vilken är favoritdistansen?
Distansen jag springer för dagen. Tycker att det mesta är roligt. Men ska jag välja något är det långa ultra lopp 100+ mile.

13. Har du ett mantra som du rabblar i huvudet när du blir trött?
Tänker alltid håll upp lägsta farten så kommer du snabbare i mål.

14. Springer du helst i grupp eller ensam?
Social grupplöpning är hur kul som helst men jag gillar att befinna mig helt själv på en grusväg mitt i ingenstans.

15. Hur återställer du dig efter ett långpass?
Mat och vila.

16. Vilken snabbhetsträning föredrar du?
Progressiva distanspass eller fartlek. Springer ”nästan” aldrig intervaller.

17. Vilket lopp drömmer du om att springa?
Ultrornas ultra för mig är Spartathlon.

18. Vilken kändis skulle du helst vilja springa med?
Emil Zapotek, hade varit kul att träffa. Nu är ju inte det möjlig längre.

19. Vilka tre till fem löp/träningsbloggare utmanar du att fylla i den här listan?
Kan komma på 2, Christer Tinnerholm och Mattias Andersson.