Jonas

Hela veckan innan loppet funderade jag på om jag över huvud taget skulle springa. Kände inte för att trängas med 42000 andra löpare. Men jag hämtade ut startkitet på fredagen och åkte med familjen in till Stockholm på lördags förmiddagen. Vi parkerade bilen på Norrmalm och medans resten av familjen gick på shoppingtur så joggade jag bort till Värtahamnen.
När jag kom ner till startområdet tyckte jag att det var gott om tid men speakern ropade ut att det var 2 minuter kvar innan det skulle stänga startfållan som jag skulle in i, jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen utan fick gissa mig till var starten var.

Väl framme vid starten gick jag lite längre fram i fältet, inte för att jag tänkte springa så fort men för att få en så lätt start som möjligt. Jag hade inget mål att springa fort utan mer att uppleva loppet. Jag sprang loppet i en lugnt återhållsamt tempo, passade på att dricka vid vätskekontrollen tog lite glögg och pepparkakor, riktigt mysigt. Visste att det skulle vara en rejält uppförsbacke till mål. När det var en kilometer kvar ökade jag farten och maxade på uppför riktigt skönt. I mål på 49:21 inte min snabbaste mil direkt men en trevlig tur i underjorden.

Starten

En bit in i tunneln

För att lyckas måste jag vara på plats. Med det i tanken satte jag mig på planet till Aten. Veckan innan hade jag dragit på mig en förkylning vilket gjorde att jag tvekade på att åka över huvud taget. Jag ville inte åka till Grekland bara för att misslyckas. Men efter ett enormt stöd av nära och kära så beslutade jag mig för att åka.

Dagarna innan loppet
Jag mötte Jonas Davidsson på Arlanda på onsdags morgonen. Direkt började vi prata om loppet och olika upplägg med drop bags och annat. Vi kom fram till hotellet lagom till lunchen. Efter lunch gick vi och registrerade oss och hämtade ut nummerlappen. Nu hade förkylningen släppt, lite snorig fortfarande men kände att det fanns goda chanser för start på fredagen.
Förmiddagen på torsdagen ägnades åt drop bagsen. La ganska mycket tid på det för att få det så bra som möjligt. Det svåraste var att räkna fram var pannlampa och varmare kläder skulle läggas ut samt när på morgonen jag skulle lämna ifrån mig det. Efter lunchen tog vi en långpromenad runt golfbanan som ligger i närheten. På eftermiddagen var det dags för informationsmötet. Det mest intressanta var väderprognosen. Det fanns risker för ganska mycket regn. Vi träffade Behnam efter mötet. Han hade kommit från Usa dagen innan och var på väg ut till flygplatsen för att hämta upp sin syster som skulle supporta honom. Vi kom överens om att vi skulle försöka hitta varandra vid starten.
När vi gick och la oss var jag riktigt trött men jag kunde inte somna. Låg och vred och vände på mig. Det var varmt som tusan på rummet och utanför dånade trafiken från vägen. Jag tror att jag somnade vid kl 2 på natten och fick inte mer än 3 timmas sömn.

0-80 km Aten – Korinth
När vi sitter på bussen på väg till start ser vi på framrutan hur det börjar regna. När vi kliver av regnar det ganska rejält. Vi ställer oss under ett par olivträd och väntar. När det är cirka 20 minuter kvar går vi upp till planen utanför Akropolis där starten är. Först träffar vi på Alexander, en kille som bor i Grekland men uppvuxen i Helsingborg. Han har varit med på andra lopp jag har sprungit i Grekland. Han kommer att åka runt bland kontrollerna under loppet och hjälpa till. Straxt innan start dyker Behnam upp. Bara några minuter innan start slutar det att regna. Startskottet går och 349 löpare ger sig iväg. Vi tar det ganska lugnt springer i runt 6 min/km. Första kontrollerna serveras det bara vatten. Jag har en flaska sportdryck i bältet samt en gel. Jag har min första drop bag efter 22 km där jag har mer sportdryck och gel. Vid 35 km börjar det regna. Det är en ganska kraftig skur där det fort bildas små forsar av vatten på gatan. När vi når första marathonpasseringen har det slutat. Där har jag min andra drop bag med en påse tonfisk som jag trycker i mig gåendes. Nu har vi lämnat det värsta områdena med industrier bakom oss och vi får springa mer efter kusten. När vi börjar närma oss Korinth säger jag att jag tänker gå backen upp mot bron vid Korinth. Jag kommer ihåg från förra året att den var ganska brant samt att vi hade sprungit nästa 80 km. Skönt att få växla steg. Det som var lite läskigt i år var att det var ett vägarbete så vägen var väldigt smal och det kom många långtradare i ryggen. När vi passerar sista kontrollen innan bron i Korinth tappar vi Behnam lite och efter att vi har ätit i stora kontrollen i Korinth kan inte jag eller Jonas hitta honom så vi fortsätter på egen hand.

80-160 km Korinth – Toppen på berget
Vi tog det lugnt ut från Korinth för att maten skulle lägga sig till rätta i magen. Vi hade en ganska lättlöpt del framför oss innan stigningen upp mot Nemea. Det var en skön känsla att passera check point 27 (97 km) där jag bröt förra året. Här ifrån och framåt var det ny mark för mig. Vid cp 29 (102 km) hade jag min drop bag med nattprylar. Jag bytte t-shirt och hängde på mig pannlampa, reflexväst och knöt en vindjacka runt midjan. 20 km senare nådde vi Nemea vilket är precis halvvägs in i loppet. Där mötte vi Alexander som hjälpte till att hitta drop bags och fixa dricka. Rätt skönt att sitta ner några minuter och äta. Trafiken var nu rätt gles och bestod mest av supportbilar. Vid 130 km lämnade vi asfalten för ett tag och sprang/gick uppför en väldigt dålig grusväg. Det var många hål och större stenar att trampa snett på. Det gick inte allt för fort uppför där. Efter grusvägen fick vi en lite längre utförslöpa innan vi skulle börja arbetet uppför berget mot toppen. Fram till Lyrkia cp 43 var uppförsbackarna inte så jobbiga. Men nu började det riktiga jobbet att ta sig över berget. Där det inte var allt för brant joggade vi uppför annars var det mycket gång. När vi kom ut från Kapareli cp 45 så ser vi ett band av pannlampor som ringlade sig i serpentiner uppför berget. När vi gick i backen hade jag lite problem att hålla mig vaken kände att så fort pulsen gick ner var jag på väg att somna. Jag sa till Jonas att det kanske var läge att vi delade på oss så att jag inte sinkade honom men han tyckte att vi skulle hålla ihop ett tag till. Vid cp 46 stannade vi till och jag passade på att ta en kopp kaffe för att piggna till lite. Koffeinet tog riktigt bra och det blev lättare att hålla sig vaken. När vi passerade under motorvägen så var det en sista cp innan vi skulle upp på den steniga sista delen av berget. Jag passade på att byta batterier i pannlampan för att ha så bra lyse som möjligt på vägen upp. Jag hade inte så bra koll på hur många höjdmeter det var upp till toppen men Jonas hade läst att det skulle vara 600 höjdmeter kvar till toppen. Det kändes väldigt tungt. Det var mycket stenigt och väldigt brant. Vi stannade till lite då och då bara för att hämta andan. När vi hade gått en bit frågade vi en åskådare om hur långt det var till toppen. Han sa att det var cirka 10 minuter kvar. Det kunde inte stämma tyckte vi, det borde vara mycket mer men helt plötsligt i mörkret dök tältet på toppen upp i vårt synfält. En mäktig känsla att vara på toppen.

160-246 km Toppen på berget – Sparta
Vi stannade inte många minuter på toppen utan gav oss iväg nerför. Det var en riktigt tuff utförslöpa väldigt brant och mycket lösa stenar. Det var för långt kvar till mål för att jag skulle våga riskera mina lår genom att springa utför där. Tur var väl det för på vägen ner stukade jag foten 2 gånger. Först när vi kom ner på asfalten igen började vi jogga. Nu började det sprida sig en känsla av att jag skulle klara loppet. Det var långt kvar men det kändes ändå möjligt. Nu hade vi cirka 2 mil av slät löpning framför oss. Vi jobbade hårt med att springa en bit och gå en bit för återhämtning. Vi hade ett bra flyt. Läskigaste händelsen var när jag sa till Jonas att vi skulle springa fram till viadukten där framme och Jonas säger ok. När vi kommer fram märker vi att det finns ingen viadukt utan bara vinodlingar. En ren synvilla som vi båda hade sett. Efter 195 km kom den sista riktigt långa uppförsbacken. Jag hade innan loppet hört talas om att den ska vara rätt seg att ta sig uppför och det stämmer bra. När vi hade kommit halvvägs upp blev vi omsprungna av en äldre tysk löpare. Han sa att han hade sprungit uppför den här backen under sina tidigare 17 Spartathlon och att han minsann inte skulle gå den 18:onde gången, respekt! När vi till sist nådde toppen började jag bli riktigt seg. Vårt tempo började skilja sig, Jonas ville springa fortare men gå långsammare medans jag ville springa långsammare men gå fortare. En bit innan cp 69 223 km kom vi överens om att sära på oss. Det var ett klokt beslut, vi hade alldeles för olika tempo just då. När jag kom fram till cp 69 skulle jag få min sista drop bag. Jag såg verkligen framemot den gelen och sportdrycken som låg där. Det var tungt att upptäcka att den hade kommit bort. Jag hade verkligen behövt den påfyllningen. Istället fick jag improvisera med det som fanns på kontrollerna. När det var 20 km kvar hade jag svåra problem med vätske/saltbalansen i kroppen. Jag kissade sekunden efter att jag hade druckit det bara rann genom kroppen. Jag försökte få i mig så mycket salt jag bara kunde. När det var 15 km kvar gav min mage signaler om att jag behövde gå på toaletten. När jag kom in till kontrollen frågade jag om det fanns en toalett, jag fick till svar från en leende funktionär ”pick your tree” medans han pekade på skogen. Fanns inte en chans att jag skulle klara av ett skogsbesök, ner hade jag kommit men aldrig upp igen. Kämpade vidare för att få tag i en toalett längre fram, hittade ingen. Nu hade jag blivit riktigt sliten, var ganska yr i huvudet och hade problem att dricka. När jag kom i mot Sparta började jag hallucinera lite, stenplattorna på trottoaren blev till ansikten som kom flygande emot mig. Rätt häftig känsla att gå där och veta att det inte var på riktigt men ändå se massa saker.
Sista kilometrarna in till mål var riktigt sega, kändes som att det aldrig skulle ta slut. Sen helt plötsligt svängde jag in på gatan som leder upp till Leonidas. En otrolig känsla att komma in där och gå upp mot statyn samtidigt som hela stan hejar på. När det var en hundra meter kvar mötte Alexander upp mig, blev samtidigt omsprungen av en japan. Väl framme vid statyn fick jag vänta lite till han hade fått sin krans. När jag la handen på statyn kändes det som att jag skulle svimma. Otroligt glad att ha nått mål.

Efter målgång
Jag blev nerledd till sjukhustältet och där mötte jag Jonas som hade gått i mål 25 minuter före mig. Jag fick lägga mig på en säng och en sjuksköterska kom fram och kollade puls och blodtryck. Jag fick vätskeersättning via dropp. Efter det fick jag hjälp av Alexander att ta mig till hotellet. Då kom det flashbacks från förra året, min väska var borta. Jonas väska hade inte heller kommit utan han stod i finishertröjan och badlakan. Tog mig upp på rummet och gick och duschade. Drog på mig min finishertröja och badlakan för att gå och hämta väskan som förhoppningsvis hade kommit. När jag drar på mig tröjan upptäcker jag att jag har fått en dammodell, snyggt. Planen var att vi skulle gå ut och hitta något att äta men ingen av oss orkade. Somnade rätt ovaggad. Vaknade upp till frukost.

Dagarna efter loppet
Efter frukosten gick vi på jakt efter våra dropbags. Efter att ha frågat runt på stan lyckades vi hitta dit. Efter det gick vi upp till statyn för att ta lite bilder. När vi kom tillbaka till hotellet var det dags att packa för att bege oss via en lunch i Sparta tillbaka till Aten. Efter att vi hade checkat in på hotellet i Aten gick vi ner för att äta, jag lyckades att somna mitt i maten så det var bara att gå och lägga sig. Måndagen hade vi som plan att hänga på stranden och bada lite. Tyvärr var vädret så dåligt så det fick bara bli ett dopp. På kvällen var det dags för den stora avslutningsmiddagen med medaljutdelning. Det var med stor stolthet jag gick upp och tog emot min medalj. Aldrig har jag varit så glad när jag har fått en medalj på ett lopp.