Efter jag hade sprungit TEC 2010 sa jag att jag inte skulle springa lopppet igen.
När anmälan öppnade i augusti var jag en av de första som anmälde mig. 🙂

Veckan innan loppet kände jag hur jag mer och mer gick in i bubblan och började ladda inför loppet. I år var jag med och hjälpte till med iordningställandet av banan. Jag fick sätta upp kilometerskyltar och markera banan förbi Skavlöten. Mycket trevligt att gå runt och se banan dagen innan start.
På kvällen var det middag på hotellet. Det var riktigt kul att träffa mina ultrakompisar igen.

För  en gångs skull hade jag inga problem att somna kvällen innan. Vaknade vid 07:30 och gick ner till frukosten. Kände mig lite spänd och nervös men det gick bra att äta och dricka. Efter frukosten var det dags att göra sig klar inför loppet. Tejpade och smorde in fötterna, packade väskorna. När jag var klar gick jag ner för att checka ut, upptäckte då att rumsnyckeln låg längst ner i ena väskan. Bara att packa upp allt igen.

Uppe vid starten mötte jag Christer som skulle springa 100 miles för första gången. Han var lika spänd som jag innan start. Lyckades ta några bilder med kameran. Fyllde upp mina flaskor med HEED-sportdryck. Jag hade bestämt mig för att jag skulle köra första 5-6 varven med min handflaska för att sedan använda vätskebältet.

Tog det väldigt lugnt i starten. Efter cirka 50 meter var det ett fyrverkeri uppställt efter spåret. När vi lämnade skogen efter 300 meter stannade jag för att vänta in Christer. Jag hade planerat att försöka hålla varven runt 70 minuter.
Vid första varvningen fyllde jag på min flaska med HEED och sen stack jag och Christer ut på varv 2. När vi hade kommit ungefär 4 km fick jag en rejäl uppstötning, trodde att jag skulle spy. Blev lite orolig och funderade på vad det kunde vara. Tänkte först att det kunde vara något från den stora frukosten jag hade ätit 3 timmar tidigare. När vi kom inför varvning hoppade jag över sportdrycken och tog med mig en flaska vatten istället.
Vid varv 3 kände jag att magen hade lugnat ner sig så jag fyllde flaskan med HEED igen. Trodde jag. Det var Perpeteum, det var inte gott.
Vid varvningen kontrollerade jag noga att jag fick HEED i min flaska. På det fjärde varvet började jag och Christer att få luckor mellan varandra, jag ville hålla högre fart. Vid varvingen skulle Christer äta så jag stack iväg på egen hand. I och med att mitt illamående hade kommit tillbaka bestämde jag mig för att ta en flaska vatten med mig. Jag hade redan från början stoppat i mig S-caps tabletter.
Första maran gick på 5 timmar. Just då kändes det som jag var lite långsam, jag hade tänkt mig att den skulle gå på 4:40.
Vid 50 km var jag ganska hungrig, tyvärr fanns det ingen varm mat men jag fick en god smörgås med ägg och kaviar.
Under dagen blåste det ganska rejält på flera ställen på banan. I gångtunneln efter 5 km var det som att springa i en vindtunnel.
Varv 6-9 gick bra, jag hade små dippar där jag fick arbeta lite med motivationen. Ett problem med motivationen som jag visste om innan var att jag skulle tycka att det skulle vara svårt att motivera mig om jag inte skulle slå förra årets tid.
På varv 9 var det dags att sätta på mig pannlampan. Jag såg fram emot att få krypa in i pannlampans sken. Vid skogspartiet vid 7 km slog jag foten i en sten och föll. Blev lite chockad, var inte beredd på det. Tog resten av varvet att komma in i fas igen. På varv 10 sprang jag bara och längtade efter att få passera 100 km-skylten. När jag kom fram till skylten tog jag fram min kamera och spelade in mig själv när jag passerade.
När jag hade kommit fram till järnvägsövergången på varv 11 ringde Christer och meddelade att han skulle bryta loppet. Det var ett tråkigt besked.
Under varv 12 fick jag arbeta ganska hårt med mig själv att inte ge upp. Det var mitt i natten och jag började bli sliten. Jag hade problem att springa genom skogspartiet för jag var rädd för att ramla. Kände dock att jag började se slutet på den här resan. Förra året fick jag gå de fyra sista varven för att jag var så sliten. I år kunde jag springa stora delar av banan vilket gjorde att varven inte var så jobbiga.
Vid varvningarna försökte jag äta och dricka så mycket som möjligt för att behålla energin.
Under varv 14 hände det som jag hade längtat efter under hela natten, soluppgång. Mycket härligt att se solen komma upp över trädtopparna. Fåglarna hade börjat sjunga ungefär 2 timmar tidigare.
Vid Rönnige by på varv 15 kom jag i kapp Janne Söderkvist och Stefan Olson.  Jag gick 3 kilometer med dom och pratade. När vi kom fram till skogen ökade jag farten igen och försökte springa en del. Jag hade nu fått ganska ont i fotlederna så det blev mer och mer gång.
Varv 16 blev det nästan bara gång. Vid 3 km gick 2 norrmän om mig, det behövdes inte många löpsteg för att passera mig. När jag kom in på näst sista kilometern mötte jag en hundägare som frågade när loppet hade startat, jag svarade glatt att jag hade startat kl 10 på lördagen och nu sprungit 159 km. Jag vet inte rikigt om han trodde mig.
Vid målgången var glädjen stor. Jag hade slagit förra årets tid med 1 timme.

Jag vill tacka för alla roliga sms jag fick under loppet.
Ett stor tack till Madelene som fick åka ner och hämta mig efter loppet. Jag längtade verkligen efter att få komma hem till familjen.