I lördags sprang jag Aros marathon. Ett fantastiskt fint lopp som går på gamla banvallen mellan Uppsala och Enköping. Loppet är gratis och arrangeras av Christer Tinnerholm. Till sin hjälp har han vänner och bekanta som ställer upp med transporter och vätskestationer. Försvarsmakten ställer upp med målgång, dusch och bastu.
Madelene och Felicia var iväg på körläger så jag fick ta bussen till Uppsala. När jag kom till starten vid Uppsala Slott mötte jag flera löparkompisar. Extra kul var att se de som var med på TEC. Det gav en möjlighet att dela lite historier från dygnet i Täby.
Efter start springer vi gemensamt de första 3 kilometrarna mot banvallen. När vi kommer fram till banvallen är det fri fart. Jag går med tätgruppen, vi drar iväg i 4:30 fart. Jag tyckte att det gick lite fort men det var kul att få trycka på lite så jag hängde med men hade i bakhuvudet att jag skulle få betala för det senare. Efter 8 km valde jag att slå av lite på farten och la mig i lite mer behagliga 5 min/km. Efter 15 km lämnar man banvallen för ett par kilometer på asfalt.  Vid 18 km kom jag fram till den första vätskekontrollen där det fanns godis, nötter, vatten och sportdryck. Jag passerade halvmarathon på 1:48. vid 26 km passerar jag genom örsundsbro där det pågår en marknad. Fick många hejarrop på vägen. När jag började närma mig 30 km kände jag att jag skulle få börja betala för min något för snabba öppning. Värmen gjorde att det var ganska tungt ett tag tills jag nådde vätskekontrollen vid 33 km. Där fyllde jag på mina flaskor. Innan 37 km kommer banans värsta del. Det är en ridbana med ganska lös sand som lutar svagt uppför. Efter den är det ganska lätt väg in till målet vid fotbollsplanen utanför regementet. Jag sprang in på 3:54. Efter målgång fanns ett bord med dricka och smörgåsar. Låg i gräset och solade medans vi väntade in de andra löparna. De flesta såg väldigt pigga ut när de kom i mål. Många verkar ha haft en fin dag.

På söndagen gav jag mig ut på ett kortare återhämtningspass. Jag var lite stel i framsidan på låren med det släppte ganska snart.
Nu är det bara att få upp fart till Stockholm Marathon.

Imorgon är det dags för årets upplaga av Aros Maraton. Har fixat en liten väska att sätta fast på vätskebältet för att ha gel och nötcreme i.
Enligt yr.no ska det bli bra väder imorgon. Hoppas det inte är för varmt under loppet. När jag har gått i mål ska jag hjälpa till med tidtagningen och då får det gärna vara varmt.

Den här veckan har det varit svårt att hinna med löpningen. Idag kände jag att jag ville få in ett pass. Efter jobbet åkte jag hem och bytte om och gav mig ut på en transportjogg till Felicias fritids. Jag sprang runt stationen och över Åsen sen ner genom stan. Efter Vattenparken tog jag långa backen upp till skolan, totalt 7,5 km.  När jag hade hämtat Felicia och hon hade kommit upp på sin cykel blev det 2 km fartlek där Felicia bestämde fart.

Min träningskompis

Planen för dagen var att springa på Upplandsleden från Östfora ner till Torstuna. När jag räknade på kartan så var distansen cirka 40 km.

Christer, Magnus och Anders

Christer kom och hämtade upp mig på morgonen och vi åkte upp till Torstuna. Där mötte vi Anders och Magnus. Vi lämnade Christers bil och fortsatte med Anders bil upp till Östfora. Vi ställde bilen på parkeringen vid badet.  Första kilometrarna gick på grusväg och stigar. När vi kom fram till Ramsmossjön försvann ledmakeringen. Vi letade i 10 minuter utan att hitta några markeringar. När vi tittade på kartan så gick leden över mossen och fortsatte ner på sidan om mossen.

Till slut tog vi en kompassrikting och sprang över mossen. Efter ett par diken och en riktigt blöt mosse kom vi fram till skogen på andra sidan. Nu blev det några kilometer på grusväg innan vi kom till Bredsjön.

Bredsjön

Alla sjöar vi passerade under dagen var väldigt fina, hade det varit sommar så hade jag nog stannat för ett dopp i varje sjö.

Första längre stoppet blev vid Tenasjön efter 17 km. Vi hade lagt ut en låda med vätska och lite att äta. Efter sjön är det ganska lättsprunget i 5km innan man springer in i skogen och passerar några hyggen.

När vi kom fram till Skattmansö 27 km  var jag ganska trött i benen. Det känns att kroppen behöver några veckor till för att vara återställd efter TEC. Det var ganska skönt att gå genom dalen och vila benen lite. När vi hade kommit en bit ner i dalen så hoppade Anders till och helt plötsligt ringlade en orm över mina skor. Pulsen gick i taket. Efter dalen och en bit genom skogen kom vi fram till ett par hus. Vi började får ont om vatten så vi gick upp till ett hus och fick våra flaskor påfyllda. Undra vad de tänkte när vi kom förbi. De sista kilometrarna varvade vi löpning med gång. Väl framme vid Christers bil upptäckte vi att klockan hade blivit 15, det var den tid jag hade planerat och vara hemma. Vi åkte upp till Östfora och lämnade av Anders vid hans bil och sedan åkte vi hem. Nästa gång tror jag att jag ska springa hela sträckan. Det var 39,5 km mellan Östfora och Torstuna så totalt borde det vara 60 km.

Nu har jag sprungit 100 mil totalt i år. Tack fötterna för att ni funkar! Idag var det mitt första pass i Gånsta. En rikigt trevlig runda, jag springer hemifrån och runt 5 km spåret och tillbaka, 12 fin km. Kroppen känns ganska bra så här en och en halv vecka efter TEC.  På söndag är det dags för ett fint långpass. Vi är ett gäng som ska springa 35 km på Upplandsleden. Det ska  bli kul och träffa Christer och höra om hur han upplevde TEC.

Efter jag hade sprungit TEC 2010 sa jag att jag inte skulle springa lopppet igen.
När anmälan öppnade i augusti var jag en av de första som anmälde mig. 🙂

Veckan innan loppet kände jag hur jag mer och mer gick in i bubblan och började ladda inför loppet. I år var jag med och hjälpte till med iordningställandet av banan. Jag fick sätta upp kilometerskyltar och markera banan förbi Skavlöten. Mycket trevligt att gå runt och se banan dagen innan start.
På kvällen var det middag på hotellet. Det var riktigt kul att träffa mina ultrakompisar igen.

För  en gångs skull hade jag inga problem att somna kvällen innan. Vaknade vid 07:30 och gick ner till frukosten. Kände mig lite spänd och nervös men det gick bra att äta och dricka. Efter frukosten var det dags att göra sig klar inför loppet. Tejpade och smorde in fötterna, packade väskorna. När jag var klar gick jag ner för att checka ut, upptäckte då att rumsnyckeln låg längst ner i ena väskan. Bara att packa upp allt igen.

Uppe vid starten mötte jag Christer som skulle springa 100 miles för första gången. Han var lika spänd som jag innan start. Lyckades ta några bilder med kameran. Fyllde upp mina flaskor med HEED-sportdryck. Jag hade bestämt mig för att jag skulle köra första 5-6 varven med min handflaska för att sedan använda vätskebältet.

Tog det väldigt lugnt i starten. Efter cirka 50 meter var det ett fyrverkeri uppställt efter spåret. När vi lämnade skogen efter 300 meter stannade jag för att vänta in Christer. Jag hade planerat att försöka hålla varven runt 70 minuter.
Vid första varvningen fyllde jag på min flaska med HEED och sen stack jag och Christer ut på varv 2. När vi hade kommit ungefär 4 km fick jag en rejäl uppstötning, trodde att jag skulle spy. Blev lite orolig och funderade på vad det kunde vara. Tänkte först att det kunde vara något från den stora frukosten jag hade ätit 3 timmar tidigare. När vi kom inför varvning hoppade jag över sportdrycken och tog med mig en flaska vatten istället.
Vid varv 3 kände jag att magen hade lugnat ner sig så jag fyllde flaskan med HEED igen. Trodde jag. Det var Perpeteum, det var inte gott.
Vid varvningen kontrollerade jag noga att jag fick HEED i min flaska. På det fjärde varvet började jag och Christer att få luckor mellan varandra, jag ville hålla högre fart. Vid varvingen skulle Christer äta så jag stack iväg på egen hand. I och med att mitt illamående hade kommit tillbaka bestämde jag mig för att ta en flaska vatten med mig. Jag hade redan från början stoppat i mig S-caps tabletter.
Första maran gick på 5 timmar. Just då kändes det som jag var lite långsam, jag hade tänkt mig att den skulle gå på 4:40.
Vid 50 km var jag ganska hungrig, tyvärr fanns det ingen varm mat men jag fick en god smörgås med ägg och kaviar.
Under dagen blåste det ganska rejält på flera ställen på banan. I gångtunneln efter 5 km var det som att springa i en vindtunnel.
Varv 6-9 gick bra, jag hade små dippar där jag fick arbeta lite med motivationen. Ett problem med motivationen som jag visste om innan var att jag skulle tycka att det skulle vara svårt att motivera mig om jag inte skulle slå förra årets tid.
På varv 9 var det dags att sätta på mig pannlampan. Jag såg fram emot att få krypa in i pannlampans sken. Vid skogspartiet vid 7 km slog jag foten i en sten och föll. Blev lite chockad, var inte beredd på det. Tog resten av varvet att komma in i fas igen. På varv 10 sprang jag bara och längtade efter att få passera 100 km-skylten. När jag kom fram till skylten tog jag fram min kamera och spelade in mig själv när jag passerade.
När jag hade kommit fram till järnvägsövergången på varv 11 ringde Christer och meddelade att han skulle bryta loppet. Det var ett tråkigt besked.
Under varv 12 fick jag arbeta ganska hårt med mig själv att inte ge upp. Det var mitt i natten och jag började bli sliten. Jag hade problem att springa genom skogspartiet för jag var rädd för att ramla. Kände dock att jag började se slutet på den här resan. Förra året fick jag gå de fyra sista varven för att jag var så sliten. I år kunde jag springa stora delar av banan vilket gjorde att varven inte var så jobbiga.
Vid varvningarna försökte jag äta och dricka så mycket som möjligt för att behålla energin.
Under varv 14 hände det som jag hade längtat efter under hela natten, soluppgång. Mycket härligt att se solen komma upp över trädtopparna. Fåglarna hade börjat sjunga ungefär 2 timmar tidigare.
Vid Rönnige by på varv 15 kom jag i kapp Janne Söderkvist och Stefan Olson.  Jag gick 3 kilometer med dom och pratade. När vi kom fram till skogen ökade jag farten igen och försökte springa en del. Jag hade nu fått ganska ont i fotlederna så det blev mer och mer gång.
Varv 16 blev det nästan bara gång. Vid 3 km gick 2 norrmän om mig, det behövdes inte många löpsteg för att passera mig. När jag kom in på näst sista kilometern mötte jag en hundägare som frågade när loppet hade startat, jag svarade glatt att jag hade startat kl 10 på lördagen och nu sprungit 159 km. Jag vet inte rikigt om han trodde mig.
Vid målgången var glädjen stor. Jag hade slagit förra årets tid med 1 timme.

Jag vill tacka för alla roliga sms jag fick under loppet.
Ett stor tack till Madelene som fick åka ner och hämta mig efter loppet. Jag längtade verkligen efter att få komma hem till familjen.

Nu är det inte många dagar kvar till TEC. Just nu håller jag mig undan mina fökylda kollegor.
Körde ett sista mil-pass idag. Kändes väldigt bra, nu gäller det bara att de andra 15 milen går bra på lördag.

När jag tänker på semester så tänker jag på sommar och sol. Det var inte så min semesterdag såg ut idag. Nu  var det dock ingen sån semester jag hade idag. Jag var på Felicias uppträdande i skolan. Innan det hann jag med en runda på 13 km. Det kändes helt ok, jag försöker att få ner farten lite grann och komma in i stämning för det som kommer nästa helg. På söndag ska jag till Täby och hjälpa till och hacka is. Tror att det blir ett varv på banan.

Idag var jag och provsprang Tec-banan tillsammans med Christer T och Marcus A. Delar av banan är nu helt snö- och isfria. I skogen är det ganska mycket snö. På västra sidan av sjön är det isbana. På några ställen har tävlingsledningen varit ute och skottat för att skynda på snösmältningen. Om väderprognosen håller som kommer nog den mesta isen vara borta till tävlingen men det kommer nog att vara ganska blött på några ställen.

Snorig näsa och kli i halsen. Det får bli några dagars vila. Bättre att vila någon dag för mycket än att bli rejält sjuk. På ett sätt är det skönt att jag blir förkyld den här veckan då hinner jag bli frisk till TEC. Nästa pass blir förhoppningsvis på torsdag.