Sweden iron trail går i skogarna runt Kristinehamn med start och mål vid gästhamnen. Det finns två distanser 24 km och maraton.

Jag hade laddat för loppet hela vecka och var grymt sugen på att springa men när jag vaknade upp på lördags morgonen hade jag en grym nackspärr. Tänkte först att jag skulle stanna hemma men så tänkte jag det kanske släpper när jag kommer igång.
Framme i Kristinehamn tar jag ut väskan ur bilen och hinner tänka att den känns lite lätt och då kommer jag på att jag hade glömt löparskorna hemma. Det var en timme kvar till start så jag gick in och hämtade ut nummerlappen sen fick jag åka till Team sportia och leta efter ett par skor. Valde mellan Asics Fuji racer och Kinavara 7. Efter ha stått och velat ett tag så valde jag Kinvara 7. Funkade bra i skogen i och med att det var så torrt.

Innan start testade jag och jogga lite för att känna hur det var med nacken. Kunde inte titta upp riktigt och hade dålig pendelrörelse med högerarmen. Men jag bestämde mig för att starta men att ta det lugnt runt.
Starten gick och jag valde att inte rusa med i början då det gick väldigt fort. Kändes som jag låg i slutet av fältet trots att jag höll 4:45-fart.
Första 6 km är lätt löpta på grusade gångvägar sen springer man växlade mellan stigar och grusväg. På en del ställen är det rätt teknisk stig. Jag hade problem att hålla upp farten i skogen för jag såg inte mer än en meter framåt på grund av nacken. Hade också svårt med balansen när inte högerarmen var med riktigit.  Funderade ett tag på om det var så smart att springa men samtidigt tyckte jag att det skulle vara jobbigt att ta sig tillbaka till Kristinehamn så jag fortsatte.
Efter 20 km kommer man in på den vackraste delen av banan man springer över en våtmark och förbi en liten sjö. Jag springer och tänker på att jag ännu inte har ramlat när jag plötsligt slår foten i en sten och faller på stigen. Slår upp knät och blir liggande ett tag. Förbannar mig själv för min slarvighet och börjar sakta jogga vidare. Är nu ännu stelar än innan.
Efter långa backen efter kontrollen vid 26 km blir det stiglöpning i 6 km, här går det långsamt jag är helt slut i överkroppen och kan inte titta upp alls utan jag ser i princip bara mina fötter. Farten pendlar mellan långsam jogg och gång.
När jag äntligen kommer till kontrollen vid 32 km så vet jag att det blir bättre väg fram till mål. Precis när jag ger mig i väg så kommer en löpare in till kontrollen. Får en ide om att han inte ska om mig och börjar springa på i hyffsad fart. När det är 5 km kvar så är det bra väg och jag är på väg in i Kristinehamn. En konstig känsla där överkroppen är helt slut och benen hur pigga som helst. Efter målgång får jag t-shirt och en snygg bit järn.

Loppet är riktigt bra arrangerat och jag hoppas på att kunna springa nästa år igen.
Nu ska jag ladda inför Black river run om 3veckor.

Järnbiten