I år hade jag laddat extra inför Espoo, jag ville springa riktigt långt och jag tyckte att jag hade förberett mig bra.
Angelica följde med för att sköta supporten. Det kändes skönt att ha någon vid sidan om som kunde hjälpa till. Precis som förra året åkte jag dit på fredagen. Vi bodde på samma hotel som Marus A och Mikael F. Efter frukosten på lördagen lastade vi in oss i en taxit och åkte till arenan. Precis som förra året ficka jag ett enormt adrenalinpåslag när jag kom in i hallen.  Vi hämtade ut nummerlappen och gick upp för att hitta ett bord att lägga sakerna på.  När startskottet gick tog jag det medvetet lugnt för att inte dras med när alla startar. Kerstin från Västerås LK skulle springa 100 km under 9 timmar för att kvala till VM så hon skulle hålla en hög fart från början.
Efter en kvart var det dags för första drickan, vilken lyx att ha Angelica där som blandade flaskort åt mig. Planen var en flaska perpeteum, en gel och salt under varje timme, och var tredje timme skulle jag ta en Gainomax för att få i mig lite mer.
När jag tog första Gainomaxen kände jag att jag blev lite skvalpig i magen, tog en halvtimme att få bort den känslan.

När vi bytte varv efter sex timmar så hade jag sprungit 57 km vilket var två kilometer längre än planen.  Allting flöt på och jag sprang och pratade med de andra svenska löparna.
Mina problem kom på varv 230 efter 90 km löpning, det small till i vänster foten och jag trodde först att jag hade brytit ett av de små benen i foten, smärtan var intensiv och jag fick halta till vårt bord. Jag knöt upp skon och tog av mig strumpan, precis när jag gör det är det någon som knäpper till, jag tror att det är någon sena eller liknande som har legat i kläm som lossnar. Glad över att smärtan är borta passar jag på att byta från kompresionsstrumpor till vanliga strumpor. Det här tror jag att det var mitt stora misstag för dagen.
När jag passerar 100 km på straxt över 11 timmar börjar jag få ont i fötterna, jag känner att dom är rejält svullna. Jag försöker att fokusera på loppet och inte bry mig så mycket men det gör riktigt ont.
Under natten får jag göra flera stopp där jag lägger fötterna i högläge. Jag börjar tappa kilomtetrar och börjar gå och vila om vartannat. Jag känner mig ganska nere och bryr mig inte om resultatet. På morgonen är jag uppgiven och går några varv och sedan sitter jag ett tag. När det är ungefär en timme kvar dyker Kerstin upp och formligen tvingar ut mig på banan. Jag är nu i efterhand glad över att jag blev utkörd, inte för att det gjorde så stor skillnad på resultatet men jag fick i alla fall avsluta på banan.