Omotiverad Marathon

Idag var det dags för årets stora marathon-händelse, Stockholm Marathon. Jag har inte känt mig särskilt motiverad att springa maran. Den känslan har jag haft de två senaste veckorna. Har kört mina pass och det har känts ok, men jag har inte längtat efter maran som jag brukar. Sen blev det inte bättre av att min pappa hamnade på sjukhus med en lättare hjärtinfarkt.

Jag bestämde mig för att jag skulle leta upp en 3:30-farthållare och sedan ligga i rygg på denne under hela loppet. När starten gick såg jag ingen farthållare utan jag gav mig iväg och tänkte att det löser sig säkert. Jag sprang på i ett tempo som inte kändes allt för jobbigt. När jag kommer ner på Strandvägen efter 3 km upptäcker jag att 3:15-farthållarna låg precis framför. Jag slog av på farten och tänkte att jag skulle ta det lugnt tills 3:30-farthållaren dök upp. Men det gick inte, när jag kom ner på Söder Mälarstrand förstod jag att jag låg någon minut förre ”min” farthållare.
Men det rullade på och jag kände att jag inte behövde lägga allt för mycket kraft på att hålla den fart jag hade. När jag passerade Stadion och sprang ut på andra varvet kände jag viss oro för om jag skulle tappa mycket fart efter Djugården men jag tänkte att jag gör bäst i att inte öka utan rulla på och ta det lugnt i uppförsbackarna.
När jag svängde ut på Strandvägen efter Djurgården så tänkte jag att det hade gått bra. Nu kände jag att jag skulle ta 3:30. Efter ha passerat Västerbron och passerar 35 km så hade jag 5 minuter tillgodo. Med 7 km kvar förvånades jag över hur lätt det var att springa. Kanske har mina långturer gjort att jag är ganska härdad.
Jag vet hur gärna pappa ville vara med och titta på maran och speciellt målgången. När jag pratade med honom på morgonen var han inte säker på att han skulle få komma hem idag. Jag trodde inte att han skulle vara på Stadion så när jag svängde in på arenan kändes det lite vemodigt.
Jag la på en rejäl spurt in till mål. Passerade mållinjen på 3:26:20, min snabbaste marathontid hittils.
När jag kom ner på Östermalms IP efter målgången letade jag upp mina överdragskläder och tog fram telefonen och då såg jag att pappa hade ringt. Jag ringde upp och fick höra att han satt på Stadion och hade sett målgången. Vi mötes upp och jag fick skjuts ner till Centralen.
Nu väntar bastu, öl och Champions League. Det är jag värd.

4 tankar kring ”Omotiverad Marathon

  1. Marcus

    Grattis till en utmärkt prestation. Skönt också att höra att det gick bra för din pappa. Nu är du verkligen värd några öl efter ett nytt pers.

    Svara
  2. Kerstin

    Grattis till ditt fina pers! Kul att det kändes så lätt, en härlig känsla! Jag såg att du är anmäld till St Olavs ultra. Jag ska också springa, anmälde mig precis. Har du någon aning om banprofilen backmässigt?

    Svara
  3. Joa

    Grattis Jonas!
    Vi är ett par i Fanna som ska springa Sörmlands Ultra i höst. Är du intresserad av att hänga på?

    Svara

Lämna ett svar till Kerstin Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *