68 km på Roslagsleden från Grisslehamn till Norrtälje med felspringsgaranti. Jag har haft som plan i flera år att springa loppet men i och med att jag tidigare har sprungit Stockholm Marathon veckan innan så har det inte blivit av. I år blev det ingen mara för mig så Jättelångt passade bra in i planeringen.
Jag plockade upp Christer vid kl 6 på morgonen och vi gav oss iväg till Norrtälje för att parkera bilen och ta bussen upp till starten i Grisslehamn.
Straxt efter nio på morgonen startade loppet. Jag så verkligen fram mot dagen, jag har hört många historier om loppet och framförallt om att det ska vara svårt att springa rätt hela tiden.
Fram till förta vätskekontrollen gick allt bra men när jag fyllde på vatten fick jag något i flaskan som smakade riktigt illa en blandning av metalisk och bärfissmak. vattnet kom lika fort upp som jag drack det.
Jag hade fyllt den andra flaska till med sportdryck så jag visste att jag skulle klara mig fram till nästa vätskestation.
Kände mig lätt illamående resten av dagen och hade svårt att dricka.
Min plan var att jag skulle ta det lugnt i skogspartierna och springa snabbare på vägarna. Tyckte att det flöt på bra men kände av att jag inte fick i mig tillräckligt med vätska. Efter tredje vätskekontrollen hörde jag att jag hade löpare bakom mig och såg att det var Christer och Daniel i sällskap med några andra löpare. Vi gjorde sällskap ett tag och det kändes skönt att slippa leta efter markeringarna själv. Efter fjärde vätska sprang jag och Christer fel in på en väg men som tur var hann vi inte mer än 200 meter in på vägen innan vi märkte att det var fel.
Jag och Christer försökte hålla upp farten på löpningen, det var ganska tungt för mig jag fick kramp i magen när jag försökte springa i lite högre tempo. Någonstans runt 52 km vek vi av från en väg in i skogen, då hade vi sprungit från de löpare vi hade sprungit med tidigare. När vi kom in skogen slog jag foten i en stubbe och föll. Jag klarade mig ganska bra, sa till Christer att han skulle springa för jag behövde gå lite efter fallet. Satte igång och sprang efter någon minut och spänningen magen hade släppt lite, jag vet inte om det var fallet eller om det var att jag gick lite.
Vid vätska 5 kände jag mig trött, skönt att få hälla lite vatten över huvudet. Fixade en flaska med vatten och Cola och sprang iväg. Efter någon kilometer kommer jag fram till en T-korsning och även fast det var en skylt som pekade höger så sprang jag åt vänster. Som tur var kom det en supporterbil och ropade på mig att jag var fel.

Det var riktigt skönt att gå i mål, tyvärr var jag inte så trött i benen som jag hade tänkt mig utan det var mer magen och huvudet som hade fått kämpa.
Kände mig lite besviken att jag inte hade nått mitt uppsatta mål men efter en dusch och lite mat så var jag rätt nöjd ändå.

Nyss hemkommen från Skövde. Är mycket nöjd med gårdagen. Jag kände under veckans träningspass att så fort jag ökade farten kom en trötthetskänsla i musklerna, tänkte därför ta det lugnt i Skövde. Varje varv är 1200 m och jag ville inte springa fortare än 5 min/km så varje varv fick inte gå snabbare än 6 minuter.

Första 2 timmarna flöt på bra, jag hade något varv som gick lite fort. Drack lite sportdryck från bordet och kompletterade med en flaska Perpeteum. Åt lite gel och nötcreme.
Efter cirka 2 timmar gjorde jag en rejäl vurpa, halkade på en isfläck och det enda jag hade i huvudet var att jag inte ville slå i benen. Rev upp båda händerna och slog i höger knä som började blöda.

Tittade inte på resultattavlan så jag visste inte hur långt jag hade sprungit men gissade på att jag skulle passera marathon på 3:40, passerade på 3:39:22 så den gissningen var rätt så bra.

Den enda rejäla dippen ficka jag efter 4 timmar då jag kände mig ganska trött hade också börjat få ont i knät som jag slog i fallet. Såg på klockan att jag utan problem skulle nå 60 km så jag tog det lungt och hoppades på att det skulle gå över. När jag passerade 60 km hade jag 33 minuter kvar att springa, tänkte att jag skulle slå mitt tidigare resultat från Skövde på 64,1 km. Sprang på och vid sista passeringen hade jag kommit 64995 meter så jag behövde 5 meter till 65km, sprang på sista minuterna och fick ihop 65,6 km.

Länk till Resultat.

Thomas Frykenmo bilder

Veckans pass har känts bra men jag vet att jag inte är helt återhämtad efter Espoo, därför kommer jag att ta det lugnt på lördag, starta försiktigt och låta kroppen bestämma tempot.

Ok, nu har jag skrivit det, kommer det att bli så? Nej, jag vet precis hur jag funkar, när startskottet går kommer jag att springa iväg som en tok och tycka att det känns jättebra, fram tills en 2-3 timmar då min kropp kommer att säga till mig att nu finns det inte så mycket att ta utav.
Men vem vet, jag kanske har blivit klokare på äldre dar 🙂

Nu har jag äntligen fått lite revansch i Espoo. Det två tidigare åren har slutat med problem efter 12 timmar och i år tänkte jag att vad som än händer ska jag inte kliva av banan utan fortsätta tills jag stupar.
För att lyckas med detta hade jag Mia som support som hade 3 uppdrag, blanda perpeteum, blanda Resorb och att hindra mig från att gå av banan.

Jag kan bara säga att hon gjorde ett grymt bra jobb. Första 11 timmarna flöt på bra jag sprang en hel del tillsammans med Sandra och jag hade ett upplägg på att springa 25 varv och sedan gå ett varv. I det schemat hade jag satt upp maxtider för var 25:e varv men det var svårt att hålla det. Efter 6 timmar låg jag 15 minuter före schemat och jag försökte sänka farten.
Var sjätte timme byter man varv och när vi hade sprungit 5 timmar på det första vänstervarvet så började det göra ont i vänster knä. Jag misstänkte att det var belastningen i kurvorna som ställde till det. Vid varvbytet efter 12 timmar testade jag att springa 4 varv och gå ett för att se om smärtan la sig men den ville inte ge med sig. Började misströsta och tänkte att det inte kunde vara sant att jag skulle vara tvungen att ge upp en tredje gång.
Till slut blev jag orolig att jag hade haft sönder något i knät, gick och satte mig på bänken och då kom Mia och frågade vad jag sysslade med där jag skulle ju befinna mig på banan. Jag sa att jag var rädd för att springa för att det gjorde för ont i knät och jag var rädd att skada mig mer. Det är nu det bästa med en support kommer fram. Mia säger till mig att jag ska ut på banan och prata med Silvio som kan kolla på knät om det är skadat eller bara utmattat. Jag pratar med Silivio och han känner igenom knät och testar lite rörlighet och jag får rekommendationen att byta skor. Jag byter till min Kinvara som är något mindre än mina Asics som jag sprang med från start. Efter att ha gått i några varv känner jag att jag kan börja springa igen. Det flyter på ganska bra ett par timmar sen känner jag att jag blir rejält trött, slumrar till ett par gånger ute på banan. Säger till Mia att jag måste lägga mig men hon vill inte låta mig göra det men efter ett par varv kommer vi överns om att jag ska ta en 15 minuters sovpaus. Efter ett par varv får jag en tallrik gröt och sedan får jag lägga mig i omklädningsrummet för att vila. Hinner ligga där cirka 10 minuter tills det kommer in en löpare som spyr skrikandes ner i papperskorgen. Det var bara att stiga upp och börja röra på sig igen. Sista timmarna gick ganska långsamt både hastighetsmässigt och mentalt. När det var 5 minuter kvar hade jag passerat 171 km så då la jag mig i solen som sken i genom fönstret och väntade in slutskottet.

Även om jag inte nådde något toppresultat är jag ändå nöjd med loppet. Känner att jag har lärt mig massor som jag kan ta med mig till andra tävlingar.

Ett stort tack till mitt ressällskap, supporten, alla svenska löpare och alla som skickade härliga hälsningar till mig under loppet.

Många lappar blir det.

Gå in på http://www.endurance.fi/24/sve.html där kan man följa loppet och skicka hälsningar till löparna.

Håller nu på att packa ner det sista. Kommer säkert att glömma något. 🙂