Nu har jag äntligen fått lite revansch i Espoo. Det två tidigare åren har slutat med problem efter 12 timmar och i år tänkte jag att vad som än händer ska jag inte kliva av banan utan fortsätta tills jag stupar.
För att lyckas med detta hade jag Mia som support som hade 3 uppdrag, blanda perpeteum, blanda Resorb och att hindra mig från att gå av banan.

Jag kan bara säga att hon gjorde ett grymt bra jobb. Första 11 timmarna flöt på bra jag sprang en hel del tillsammans med Sandra och jag hade ett upplägg på att springa 25 varv och sedan gå ett varv. I det schemat hade jag satt upp maxtider för var 25:e varv men det var svårt att hålla det. Efter 6 timmar låg jag 15 minuter före schemat och jag försökte sänka farten.
Var sjätte timme byter man varv och när vi hade sprungit 5 timmar på det första vänstervarvet så började det göra ont i vänster knä. Jag misstänkte att det var belastningen i kurvorna som ställde till det. Vid varvbytet efter 12 timmar testade jag att springa 4 varv och gå ett för att se om smärtan la sig men den ville inte ge med sig. Började misströsta och tänkte att det inte kunde vara sant att jag skulle vara tvungen att ge upp en tredje gång.
Till slut blev jag orolig att jag hade haft sönder något i knät, gick och satte mig på bänken och då kom Mia och frågade vad jag sysslade med där jag skulle ju befinna mig på banan. Jag sa att jag var rädd för att springa för att det gjorde för ont i knät och jag var rädd att skada mig mer. Det är nu det bästa med en support kommer fram. Mia säger till mig att jag ska ut på banan och prata med Silvio som kan kolla på knät om det är skadat eller bara utmattat. Jag pratar med Silivio och han känner igenom knät och testar lite rörlighet och jag får rekommendationen att byta skor. Jag byter till min Kinvara som är något mindre än mina Asics som jag sprang med från start. Efter att ha gått i några varv känner jag att jag kan börja springa igen. Det flyter på ganska bra ett par timmar sen känner jag att jag blir rejält trött, slumrar till ett par gånger ute på banan. Säger till Mia att jag måste lägga mig men hon vill inte låta mig göra det men efter ett par varv kommer vi överns om att jag ska ta en 15 minuters sovpaus. Efter ett par varv får jag en tallrik gröt och sedan får jag lägga mig i omklädningsrummet för att vila. Hinner ligga där cirka 10 minuter tills det kommer in en löpare som spyr skrikandes ner i papperskorgen. Det var bara att stiga upp och börja röra på sig igen. Sista timmarna gick ganska långsamt både hastighetsmässigt och mentalt. När det var 5 minuter kvar hade jag passerat 171 km så då la jag mig i solen som sken i genom fönstret och väntade in slutskottet.

Även om jag inte nådde något toppresultat är jag ändå nöjd med loppet. Känner att jag har lärt mig massor som jag kan ta med mig till andra tävlingar.

Ett stort tack till mitt ressällskap, supporten, alla svenska löpare och alla som skickade härliga hälsningar till mig under loppet.

Många lappar blir det.