-regnet droppar på taken, endast ultralöparen är vaken. Det var den första tanken jag fick när klockan ringde kl 03:15 och det var dags att göra sig i ordning för dagens utmaning. Hotellet hade ställt i ordning en frukostpåse med smörgåsar, juice och yoghurt.

Efter frukost blev jag skjutsad upp till starten vid Brattlandsgården. Där mötte jag de andra åtta löparna. Vi fick en kort genomgång på vilken väg vi skulle springa och hur vätskelangningen skulle gå till. När starten gick var det en löpare som stack iväg i ett ganska högt tempo, jag la mig i mitt planerade tempo på 5:30 min/km. Första 27 km skulle vi följa E14 fram till Mörsil. Sträckan var ganska kuperad men backarna var inte så branta så det gick att hålla tempot. På vägen mot Mörsil mötte jag många bilar som var på väg till stafettstarten i Åre, många tutade och vinkade. Straxt innan Mörsil hade det inträffat en bilolycka, det var tre brandbilar på plats och de höll på att bärga en rejält kvaddad bil.

Efter Mörsil svängde vi vänster upp på en lite mindre väg som skulle ta oss upp till maratonpasseringen i Slåtte. Den här sträckan hade många långa backar. Jag tyckte att det rullade på bra, försökte att ta det lugnt i uppförsbackarna. I ett par av de brantaste backarna tog jag en gångpaus och passade på att få i mig lite nötter.

Första maran passerades på 4 timmar. Efter Slåtte fick jag en cyklist som skulle följa med mig och serva mig med dricka, vilken lyx med egen supportcykel.
Allting flöt på väldigt bra och det var kul att ha någon att prata med efter ha sprungit själv i 4 timmar. Det kändes som att det inte skulle bli några problem att gå under 10 timmar, aj va fel jag hade. Efter 65 km kom en rejäl nedförsbacke, där kände jag hur framsidan på låren började smärta ordentligt. När vi hade passerat växeln i Nälden var jag riktigt trött, jag tog en gångpaus och försökte få i mig mycket vätska och bullar. Jag började bli orolig över hur de sista 35 km skulle gå, jag började bli rejält sliten. Nu började det komma ut mer människor till växlarna vilket gjorde att jag hade något att se fram emot.

När vi kom till Krokom var det bara en halvmaraton kvar. Min följecyklist berättade att innan Ås skulle det komma ett parti med långa uppförsbackar och sedan skulle det vara utför till Östersund.  Jag fick slita för att ta mig uppför backarna men jag hade god hjälp av min följecyklist som peppade mig och gav mig små mål att se framemot. Efter Ås kom det ett par kilometer med nedförslöpning vilket mina lår inte var så sugna på. Nu började de snabbaste stafettlagen att springa om mig, det känns som man står stilla när man blir omsprungen av någon som håller 3:30-tempo medan man själv harvar på i 6:30.  När jag kom fram till Östersund kändes det som att jag inte skulle orka springa en meter till, precis innan mål var vi tvungna att göra en extrasväng genom en park för att få ihop 100 km. Efter rundan i parken sprang jag upp mot torget och målet, tror inte benen hade känts så lätta under hela dagen.