Författararkiv: jonas

Stockholm Stadion marathon

Jag, Madelene och vår yngsta dotter Felicia åkte in till Stockholm. Jag skulle springa marathon och Felicia 10 km. Med sina 11 år var hon klart den yngsta deltagaren i loppet.

Min inställning till loppet var att jag skulle springa det som ett träningspass där det viktigaste var att jag inte fick energidippar och att jag inte skulle vägga som jag gjorde på Vintermarathon.

Loppet går på en rätt tuff 1500 meters bana. Först är det 750 m nedför till en vändpunkt och sen uppför till varvningen. Backarna var inte så långa men rätt branta. Första timmen var roligast då mötte jag Felicia efter varje varvning. Jag fick också möjligheten att springa ett litet tag med henne när jag passerade henne. Hon sprang in på fina 55:43.
Efter halvvägs började jag nedräkningen. Jag har lätt att hitta ett mentalt flyt när jag springer varvbanor. Benen kändes rätt ok, jag var trött sista milen men det var ungefär som förväntat. Det viktiga var att jag inte kände mig tom på energi. Sprang i mål på 3:35:17. Efter målgång blev det ett snabbt ombyte vid bilen för att i snöfallet åka hem. Fint arrangemang som jag gärna springer igen.

Jag och Felicia innan start

Jag och Felicia innan start

2014

Här skulle jag kunna skriva en hel del men det skulle mest vara upprepning av vad jag tidigare har skrivit.

Sammanfattar med en bild över årets största händelse.

Målgång Foto:Spartathlon

Stockholm Tunnel run

Hela veckan innan loppet funderade jag på om jag över huvud taget skulle springa. Kände inte för att trängas med 42000 andra löpare. Men jag hämtade ut startkitet på fredagen och åkte med familjen in till Stockholm på lördags förmiddagen. Vi parkerade bilen på Norrmalm och medans resten av familjen gick på shoppingtur så joggade jag bort till Värtahamnen.
När jag kom ner till startområdet tyckte jag att det var gott om tid men speakern ropade ut att det var 2 minuter kvar innan det skulle stänga startfållan som jag skulle in i, jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen utan fick gissa mig till var starten var.

Väl framme vid starten gick jag lite längre fram i fältet, inte för att jag tänkte springa så fort men för att få en så lätt start som möjligt. Jag hade inget mål att springa fort utan mer att uppleva loppet. Jag sprang loppet i en lugnt återhållsamt tempo, passade på att dricka vid vätskekontrollen tog lite glögg och pepparkakor, riktigt mysigt. Visste att det skulle vara en rejält uppförsbacke till mål. När det var en kilometer kvar ökade jag farten och maxade på uppför riktigt skönt. I mål på 49:21 inte min snabbaste mil direkt men en trevlig tur i underjorden.

Starten

Starten

 

En bit in i tunneln

En bit in i tunneln

Resten av året

Har tagit det lugnt och verkligen vilat kroppen under oktober. Har inte sprungit mer än 194 km fördelat på 17 pass. Förra helgen var jag i Bålsta och sprang halvmarathon ett fint arrangemang som bara kostade 50 kr inklusive fika efter. Vi var dryga 20 löpare på 10,5 och 21 km.

Nu ska jag växla upp träningen lite, få upp lite distans och fart. Har 3 lopp kvar det här året. Redan nästa helg blir det Vintermarathon i Stockolm. 22 november är det tunnelrun, 10 km i tunnlar under Stockholm, kommer nog att bli en fin upplevelse. I december ska jag springa Blåfrusen 70 km på blå leden i Vaxholm. Hoppas på snö och kyla då.
Tänkte väl avsluta året med en löpning Stockholm-Enköping i mellandagarna.

Från ett pass i december 2010.

Från ett pass i december 2010.

 

Spartathlon tider och funderingar

Jag har gjort en sammanställning av mina tider. Jag är nöjd med loppet fram till det är en 30 km kvar där börjar jag tappa rejält både i tid och placering. Placeringen i sig är inte viktigt men de visar att det ska gå att hålla upp farten där. Tappet beror dels på att jag inte fick i mig vätska och energi samt mitt tidigare distansrekord var 180.
En annan faktor är hur lång tid man har varit ute. Oavsett vad man gör är det påfrestande att vara vaken i över 35 timmar.

I år var det ett bra år endast 42% bröt loppet. Det beror nog mycket på det svala vädret under första dagen. En intressant detalj är att 49 löpare bryter under de 36 km mellan cp 35 och 47. Det är bara 19 löpare som bryter sista 75 km.

Jag har som plan att springa nästa år igen och har några saker som jag vill ändra på. När jag nu vet hur banan ser ut kan jag göra en lite bättre plan. Jag ska ändra en del på träningen till nästa år.
-Öka mängden känner att jag skulle behöva öka längden på mängdveckorna.
-Mer backträning finns en hel del att vinna på i utförslöpningen.
-Öka farten på passen och framförallt  lägga in fartmoment i långpassen.

Hoppas att det finns någon som kan tyda min tabell.

Sparta tider

 

Spartathlon 2014

För att lyckas måste jag vara på plats. Med det i tanken satte jag mig på planet till Aten. Veckan innan hade jag dragit på mig en förkylning vilket gjorde att jag tvekade på att åka över huvud taget. Jag ville inte åka till Grekland bara för att misslyckas. Men efter ett enormt stöd av nära och kära så beslutade jag mig för att åka.

Dagarna innan loppet
Jag mötte Jonas Davidsson på Arlanda på onsdags morgonen. Direkt började vi prata om loppet och olika upplägg med drop bags och annat. Vi kom fram till hotellet lagom till lunchen. Efter lunch gick vi och registrerade oss och hämtade ut nummerlappen. Nu hade förkylningen släppt, lite snorig fortfarande men kände att det fanns goda chanser för start på fredagen.
Förmiddagen på torsdagen ägnades åt drop bagsen. La ganska mycket tid på det för att få  det så bra som möjligt. Det svåraste var att räkna fram var pannlampa och varmare kläder skulle läggas ut samt när på morgonen jag skulle lämna ifrån mig det. Efter lunchen tog vi en långpromenad runt golfbanan som ligger i närheten. På eftermiddagen var det dags för informationsmötet. Det mest intressanta var väderprognosen. Det fanns risker för ganska mycket regn. Vi träffade Behnam efter mötet. Han hade kommit från Usa dagen innan och var på väg ut till flygplatsen för att hämta upp sin syster som skulle supporta honom. Vi kom överens om att vi skulle försöka hitta varandra vid starten.
När vi gick och la oss var jag riktigt trött men jag kunde inte somna. Låg och vred och vände på mig. Det var varmt som tusan på rummet och utanför dånade trafiken från vägen. Jag tror att jag somnade vid kl 2 på natten och fick inte mer än 3 timmas sömn.

0-80 km Aten – Korinth
När vi sitter på bussen på väg till start ser vi på framrutan hur det börjar regna. När vi kliver av regnar det ganska rejält. Vi ställer oss under ett par olivträd och väntar. När det är cirka 20 minuter kvar går vi upp till planen utanför Akropolis där starten är. Först träffar vi på Alexander, en kille som bor i Grekland men uppvuxen i Helsingborg. Han har varit med på andra lopp jag har sprungit i Grekland. Han kommer att åka runt bland kontrollerna under loppet och hjälpa till. Straxt innan start dyker Behnam upp. Bara några minuter innan start slutar det att regna. Startskottet går och 349 löpare ger sig iväg. Vi tar det ganska lugnt springer i runt 6 min/km. Första kontrollerna serveras det bara vatten. Jag har en flaska sportdryck i bältet samt en gel. Jag har min första drop bag efter 22 km där jag har mer sportdryck och gel. Vid 35 km börjar det regna. Det är en ganska kraftig skur där det fort bildas små forsar av vatten på gatan. När vi når första marathonpasseringen har det slutat. Där har jag min andra drop bag med en påse tonfisk som jag trycker i mig gåendes. Nu har vi lämnat det värsta områdena med industrier bakom oss och vi får springa mer efter kusten. När vi börjar närma oss Korinth säger jag att jag tänker gå backen upp mot bron vid Korinth. Jag kommer ihåg från förra året att den var ganska brant samt att vi hade sprungit nästa 80 km. Skönt att få växla steg. Det som var lite läskigt i år var att det var ett vägarbete så vägen var väldigt smal och det kom många långtradare i ryggen. När vi passerar sista kontrollen innan bron i Korinth tappar vi Behnam lite och efter att vi har ätit i stora kontrollen i Korinth kan inte jag eller Jonas hitta honom så vi fortsätter på egen hand.

80-160 km Korinth – Toppen på berget
Vi tog det lugnt ut från Korinth för att maten skulle lägga sig till rätta i magen. Vi hade en ganska lättlöpt del framför oss innan stigningen upp mot Nemea. Det var en skön känsla att passera check point 27 (97 km) där jag bröt förra året. Här ifrån och framåt var det ny mark för mig. Vid cp 29 (102 km) hade jag min drop bag med nattprylar. Jag bytte t-shirt och hängde på mig pannlampa, reflexväst och knöt en vindjacka runt midjan. 20 km senare nådde vi Nemea vilket är precis halvvägs in i loppet. Där mötte vi Alexander som hjälpte till att hitta drop bags och fixa dricka. Rätt skönt att sitta ner några minuter och äta. Trafiken var nu rätt gles och bestod mest av supportbilar. Vid 130 km lämnade vi asfalten för ett tag och sprang/gick uppför en väldigt dålig grusväg. Det var många hål och större stenar att trampa snett på. Det gick inte allt för fort uppför där. Efter grusvägen fick vi en lite längre utförslöpa innan vi skulle börja arbetet uppför berget mot toppen. Fram till Lyrkia cp 43 var uppförsbackarna inte så jobbiga. Men nu började det riktiga jobbet att ta sig över berget. Där det inte var allt för brant joggade vi uppför annars var det mycket gång. När vi kom ut från Kapareli cp 45 så ser vi ett band av pannlampor som ringlade sig i serpentiner uppför berget. När vi gick i backen hade jag lite problem att hålla mig vaken kände att så fort pulsen gick ner var jag på väg att somna. Jag sa till Jonas att det kanske var läge att vi delade på oss så att jag inte sinkade honom men han tyckte att vi skulle hålla ihop ett tag till. Vid cp 46 stannade vi till och jag passade på att ta en kopp kaffe för att piggna till lite. Koffeinet tog riktigt bra och det blev lättare att hålla sig vaken. När vi passerade under motorvägen så var det en sista cp innan vi skulle upp på den steniga sista delen av berget. Jag passade på att byta batterier i pannlampan för att ha så bra lyse som möjligt på vägen upp. Jag hade inte så bra koll på hur många höjdmeter det var upp till toppen men Jonas hade läst att det skulle vara 600 höjdmeter kvar till toppen. Det kändes väldigt tungt. Det var mycket stenigt och väldigt brant. Vi stannade till lite då och då bara för att hämta andan. När vi hade gått en bit frågade vi en åskådare om hur långt det var till toppen. Han sa att det var cirka 10 minuter kvar. Det kunde inte stämma tyckte vi, det borde vara mycket mer men helt plötsligt i mörkret dök tältet på toppen upp i vårt synfält. En mäktig känsla att vara på toppen.

160-246 km Toppen på berget – Sparta
Vi stannade inte många minuter på toppen utan gav oss iväg nerför. Det var en riktigt tuff utförslöpa väldigt brant och mycket lösa stenar. Det var för långt kvar till mål för att jag skulle våga riskera mina lår genom att springa utför där. Tur var väl det för på vägen ner stukade jag foten 2 gånger. Först när vi kom ner på asfalten igen började vi jogga. Nu började det sprida sig en känsla av att jag skulle klara loppet. Det var långt kvar men det kändes ändå möjligt. Nu hade vi cirka 2 mil av slät löpning framför oss. Vi jobbade hårt med att springa en bit och gå en bit för återhämtning. Vi hade ett bra flyt. Läskigaste händelsen var när jag sa till Jonas att vi skulle springa fram till viadukten där framme och Jonas säger ok. När vi kommer fram märker vi att det finns ingen viadukt utan bara vinodlingar. En ren synvilla som vi båda hade sett. Efter 195 km kom den sista riktigt långa uppförsbacken. Jag hade innan loppet hört talas om att den ska vara rätt seg att ta sig uppför och det stämmer bra. När vi hade kommit halvvägs upp blev vi omsprungna av en äldre tysk löpare. Han sa att han hade sprungit uppför den här backen under sina tidigare 17 Spartathlon och att han minsann inte skulle gå den 18:onde gången, respekt! När vi till sist nådde toppen började jag bli riktigt seg. Vårt tempo började skilja sig, Jonas ville springa fortare men gå långsammare medans jag ville springa långsammare men gå fortare. En bit innan cp 69 223 km kom vi överens om att sära på oss. Det var ett klokt beslut, vi hade alldeles för olika tempo just då. När jag kom fram till cp 69 skulle jag få min sista drop bag. Jag såg verkligen framemot den gelen och sportdrycken som låg där. Det var tungt att upptäcka att den hade kommit bort. Jag hade verkligen behövt den påfyllningen. Istället fick jag improvisera med det som fanns på kontrollerna. När det var 20 km kvar hade jag svåra problem med vätske/saltbalansen i kroppen. Jag kissade sekunden efter att jag hade druckit det bara rann genom kroppen. Jag försökte få i mig så mycket salt jag bara kunde. När det var 15 km kvar gav min mage signaler om att jag behövde gå på toaletten. När jag kom in till kontrollen frågade jag om det fanns en toalett, jag fick till svar från en leende funktionär ”pick your tree” medans han pekade på skogen. Fanns inte en chans att jag skulle klara av ett skogsbesök, ner hade jag kommit men aldrig upp igen. Kämpade vidare för att få tag i en toalett längre fram, hittade ingen. Nu hade jag blivit riktigt sliten, var ganska yr i huvudet och hade problem att dricka. När jag kom i mot Sparta började jag hallucinera lite, stenplattorna på trottoaren blev till ansikten som kom flygande emot mig. Rätt häftig känsla att gå där och veta att det inte var på riktigt men ändå se massa saker.
Sista kilometrarna in  till mål var riktigt sega, kändes som att det aldrig skulle ta slut. Sen helt plötsligt svängde jag in på gatan som leder upp till Leonidas. En otrolig känsla att komma in där och gå upp mot statyn samtidigt som hela stan hejar på. När det var en hundra meter kvar mötte Alexander upp mig, blev samtidigt omsprungen av en japan. Väl framme vid statyn fick jag vänta lite till han hade fått sin krans. När jag la handen på statyn kändes det som att jag skulle svimma. Otroligt glad att ha nått mål.

Efter målgång
Jag blev nerledd till sjukhustältet och där mötte jag Jonas som hade gått i mål 25 minuter före mig. Jag fick lägga mig på en säng och en sjuksköterska kom fram och kollade puls och blodtryck. Jag fick vätskeersättning via dropp. Efter det fick jag hjälp av Alexander att ta mig till hotellet. Då kom det flashbacks från förra året, min väska var borta. Jonas väska hade inte heller kommit utan han stod i finishertröjan och badlakan.  Tog mig upp på rummet och gick och duschade. Drog på mig min finishertröja och badlakan för att gå och hämta väskan som förhoppningsvis hade kommit. När jag drar på mig tröjan upptäcker jag att jag har fått en dammodell, snyggt. Planen var att vi skulle gå ut och hitta något att äta men ingen av oss orkade. Somnade rätt ovaggad. Vaknade upp till frukost.

Dagarna efter loppet
Efter frukosten gick vi på jakt efter våra dropbags. Efter att ha frågat runt på stan lyckades vi hitta dit. Efter det gick vi upp till statyn för att ta lite bilder. När vi kom tillbaka till hotellet var det dags att packa för att bege oss via en lunch i Sparta tillbaka till Aten. Efter att vi hade checkat in på hotellet i Aten gick vi ner för att äta, jag lyckades att somna mitt i maten så det var bara att gå och lägga sig. Måndagen hade vi som plan att hänga på stranden och bada lite. Tyvärr var vädret så dåligt så det fick bara bli ett dopp. På kvällen var det dags för den stora avslutningsmiddagen med medaljutdelning. Det var med stor stolthet jag gick upp och tog emot min medalj. Aldrig har jag varit så glad när jag har fått en medalj på ett lopp.

 

 

Före start Foto:Alexander

Före start Foto:Alexander

 

 

 

 

 

 

 

 

Målgång Foto:Spartathlon

 

 

 

 

 

 

 

 

Återhämtning Foto:Alexander

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stolta löpare Foto:Alexander

Stolta löpare Foto:Alexander

 

 

 

 

 

 

Spartathlon nu börjar det, hoppas jag, kanske om det går

Har packat väskan och fixat ordning på alla prylar. Den stora frågan är, hur känns formen? Svaret är enkelt, uselt! Hade jag fått frågan för 1,5 vecka sen hade jag sagt att den var på topp och all träning har funkat bra. Men senaste veckan jag har dragits med en förkylning som har gått upp och ner. Hade bestämt mig för att inte åka. Men jag vill ge det en chans och för det krävs det att jag är på plats.

Det går att följa loppet på
http://www.spartathlon.gr/participants.html

Madelene kommer att uppdatera bloggen förutsatt att jag startar.

 

Skogsmarathon i Gävle

Igår var jag i Gävle och sprang Skogsmarathon. Banan är en fin halvmarathonbana som löps i 2 varv. Det är blandat grusväg och stigar och cirka 100 m asfalt. Det är ganska mycket sten på stigarna men det är ganska brett så det är inga problem att springa där. Grusvägarna är fina utan gropar så det går att springa på rätt bra där. Inga direkta backar, det kändes som att det var mer nedför en uppför även fast det är en varvbana.

Min tanke var att springa ett lite snabbare första varv och sen ta det ganska lugnt för att inte slita på kroppen så mycket. När jag kom inför varvning fick jag höra att jag var första herre och att jag var 2 minuter efter ledaren i damklassen. Jag brydde mig inte så mycket om det utan jag fortsatte som planerat och drog ner lite på tempot. När jag hade kommit 11 km ut på andra varvet hände det som jag hade fruktat, jag ramlade men hade sån tur att jag ramlade i en mjuk mosse. När jag kom in i nästa skogsparti ser jag ryggen på damledaren och straxt efter var jag ikapp. Vi växlade några ord, hon hade då ramlat 3 gånger och hade krampkänningar. När det var 5 km kvar till mål började jag fundera på var resten av herrlöparna var. Jag hade väntat mig att bli omsprungen under andra varvet. I och med att jag inte ser någon bakom mig tänker jag att lite ska de få jobba för att komma ikapp och gör en fartökning in mot mål. Det var inte någon som var nära, jag sprang in på 3:33 och tvåan kom in på 4:09. Segraren i damklassen kom in på 3:34.

Totalt var det en fin tävling med en bra banan mycket välmarkerad ingen risk att springa fel. Kontroller var femte km. Kan klart rekommenderas.

 

Träning och Bellmanstafett

Träningen flyter på helt enligt plan. Jag känner att jag tar till mig träningen bra. Effekten av det just nu är att jag känner mig stark på långpassen och när jag går ner lite i fart kan jag bara ligga och rulla på utan större ansträngning.

I lördags var det Bellmanstafetten. En rolig tävling där alla kan vara med. Det finns elitlöpare som springer på 15 minuter och det finns en del som behöver en timme för att ta sig runt 5 km.
Vi hade ett lag bestående av släkt och vänner. Jag sprang förta sträckan på 20:50 och det var ungefär där jag hade räknat med att hamna. Roligast var min yngsta dotter som sprang sitt första 5 km-lopp, en bra insats på 25 minuter. Starkt av en 10-åring tycker jag.

Spartathlon närmar sig

Idag är det 6 veckor kvar till start. Träningen har tagit en annan form nu. Det är inte samma kilometerknarkande som tidigare, visst det blir ganska många kilometer men varje pass har ett klart syfte och mål. Jag känner mig motiverad att köra varje pass. Det är en härlig känsla att sitta på jobbet och verkligen längta efter att få komma hem och köra passet.
Utrustningen till Spartathlon börjar bli klar. Jag har letat runt på nätet och lyckats få tag på ett par Mirage 2 skor.
Jag har anmält mig till Skogsmarathon i Gävle 30 augusti. I och med att det ligget i slutet på en mängdvecka kommer jag att använda det som långpass. Verkar vara en fin bana som löps i 2 varv.
Helgen innan ska jag springa 2 sträckor på Bellmanstafetten tillsammans med familj och vänner, ska bli riktigt kul.